Rullar ut mattan i vardagsrummet efter att ha strukit tvätt. Bara måste. I flera dagar har tungsinnet tagit över. Trots klartecken från läkaren. Jag får träna bara jag inte anstränger armarna…egentligen bröstmusklerna… med tyngder och sånt. Benen har jag redan yogat ett tag nu. Vet att jag kan. Vad jag kan. Ändå blir jag lessen, sur och oregerlig. Behöver verkligen den där långa stunden då jag går in i mig själv. Andas och bara njuter av så mycket min kropp kan.
Jag vet också att vila är alldeles nödvändigt.
I morgon har det gått två veckor sedan jag blev opererad. Ingen lång tid alls.
Men idag bara måste jag…
Därför rullar jag ut min lila matta mitt i allt stök.
Det är en grå dag och som sagt full med skjortor att stryka.
Anpassar senaste yogapasset. Ingen kobra. Inget försök till handstående.
Det går bra….fantastiskt bra.
Känner mig bubblande glad helt plötsligt.
Allt är så enkelt med en gång.
Och tro det eller ej solen lyser in…bara en liten stund…men lyser gör den.
Som för att säga mig att jag är på gång igen.
Pranayama i Rom 
Åh vilken skön text Marika! Just det där känner jag så väl igen. När man inte fått till sin yoga av olika anledningar och så måsta man bara till slut stå där på golvet och då vänder det. Skön helg önskar jag dig!
GillaGilla
Tack fina Annika!
Ha en skön helg själv!
GillaGilla
Jamen dendär solen, ibland glimtar den fram precis när vi behöver den!
Famnen full av kram och mera sol till dej<3
GillaGilla