Det är med blandade känslor jag lämnar nioåringen framför skolan efter tre hela månader i fullständig frihet.
Glad att vi äntligen ska få lite rutin på våra dagar igen.
Ledsen för att jag faktiskt trivs med att ha dem runt mig.
Även när det stormar.
Även när det känns som om jag varit i centrifugen på 1000 varv.
När jag bett dem massor av gånger sluta puckla på varandra.
Vädjat till dem att de ska sluta provocera varandra.
Utan att bli hörd.
Efter en sådan stund hör jag mig själv säga; Äntligen skoldax! till en annan mamma framför barnen.
Busarna blir , minst sagt, långa i ansiktet.
Sen ber jag dem om ursäkt.
Förklarar mig bättre.
Faktiskt skäms jag lite med.
Det var ju inte alls så jag menade.
Bara att det ska bli obegripligt skönt att kunna gå på snabbköpet utan två som slåss över vem som ska köra matvaruvagnen.
Vansinnet underbart att kunna dra iväg på yogan utan att riktigt våga lämna dom ensamma hemma.
Ja, idag ringde det in för den minste.
Om jag kunde göra så att han helt säkert fick ett underbart år, skulle jag göra det.
Vifta mitt trollspö så att han som älskar hundar över allt annat inte hela tiden ska framstå som en galning som har myror i byxorna.
Det kan jag inte.
Bara be honom ge lärarna det de önskar.
Söka sitt inre lugn.
Tre månader försvann i ett nafs.
Det gör de alltid.
Fast man står där och tänker; vad ska vi hitta på under så lång tid.
Vips är det slut!
Och i morgon ringer det in även för stora pojken.
Pranayama i Rom 
Förstår precis vad du menar, härligt med mycket tid att umgås men ändå skönt när rutinerna startar igen! Jag vill gärna att mina tjejer ska förvänta sig bra saker & berätta om det när de kommer hem.. De lyssnar inte alltid på mig men jag tycker det är en bra sak att skicka med. Stor kram!
GillaGilla
Exakt såhär är det. Vi behöver bägge ”världarna” – både den inrutade och den spontana. Skön höst på dej!
GillaGilla