Så sägs det ju.

Ibland är det bara så himla svårt att fatta vad det är man ska lära sig när saker bara upprepar sig. 

Vad finns det till exempel i suraste vresigaste svaret från en mor, som helt tydligt inte mår bra men inte heller vill göra så mycket åt det, när man bjuder in till en mysig vecka eller två vid havet, att lära sig?

Att jag ska sitta fint och sluta flåsa och inte äta tofflor vid 49 års ålder…

Eller att jag helt enkelt bara är till besvär i vanlig ordning och det var då alldeles förfärligt vilken hutlös förfrågan att komma med…

Ja, jag undrar ju…

Allra bäst vore ju att be min psykolog ta flyget till Sverige och sitta där och ballglo när skåpsdörrarna smäller igen…

Fast det är nog inte det jag ska lära mig…

Inte heller förstår jag vad min man ska få ut av att hans fader för hundrafemtioelfte gången vänder på en sak vi funderat på så att det blir mannens fel och skuld och han får som han vill IGEN.

Och med detta blir det inget hus vid havet i juni och därför kan mina föräldrar lugnt sitta kvar i surdimmorna, utan mig och mina tre barn.

VAD ska vi lära oss av detta?

Att vi har oss själva att skylla som skaffat världens gulligaste och mest älskade hund.

Att vi skulle ha gjort detta för länge sen för alla oförstående svärfäder och husuthyrare i världen.

Att världen inte går under för att vi sätter ner fötterna och skriker; ni kan dra dit pepparn växer!!!

Nja, inte vet jag vad vi borde lära oss av allt detta.

Fast om en stund tar jag telefonskrället och ringer Sverige igen.

Det är ju trots allt Mors-dag…eller nåt…