Mer än en person har sagt att jag verkar gladare och nöjdare sen jag blev hundägare.

Kanske är det så.

Själv känner jag att jag på något vis är tillbaka i myllan, där jag kommer ifrån.

I det enkla, jordnära.

En hund tvingar dig, precis som småbarn, att gå ner på knä, böja dig för att komma ner på deras nivå.

Det som gäller för en valp är; äta, sova och ha kul.
Leva med andra ord.
Det kan vi bara lära oss av.

Så hur är det då när mannen suckar emellanåt och tycker att vi klippt lite våra vingar när det gäller att kunna gå ut och äta eller åka till havet?

Jo, man hittar nya vägar.

Hundstranden är en.

Där upptäcker vi av en slump att en gammal dykarkompis till just min käre make har en vacker golden retriever sen ett och ett halvt år tillbaka.
Hon leker mer än gärna hela dagen med vår busunge precis som han vill.

Det bits, brottas och dras i öron.

De struntar fullständigt i att solen gått i moln och att stormen viner så att parasollerna måste plockas ner och tromb-varning utlyses.

Ja, visst är det positivt med ett ställe där man inte behöver be om ursäkt för busande hundar eller för att de råkar springa över andras badlakan.

Tollerans utmärker hela stället där man bara får vegan mat i baren.

Plus i kanten för det.
Stor tacksamhet och beundran för människorna som organiserat det hela.

Att leva med hund, är jag benägen att hålla med mannen lite om, gör att saker i bland blir aningen komplicerade.
Man kommer inte in överallt.
Man får inte gå ner på alla strandanläggningar som man vill med en vovve.

Att yoga när man har hund då?
Den blir ju det den blir, med söndertuggad matta och skällande för att man inte riktigt kan fatta varför man ska roa sig själv när allt kul försigår just på yoga mattan.
Så det blir stulna stunder och konstiga tider.
Ibland instängd på barnens rum.
Precis som när barnen var mindre.
Men det är okej.
Det kan ju även vara en meditation med jycken vilandes under benen i skuggan någonstans.

Jag hade ju kommit igång att springa några gånger i veckan.
Det tog stopp när hunden kom.
För hur det nu var så har det fallit på min lott att rasta hund på morgonen.
Tänker att jag kommer igen.
Springa kan jag få in sen.
Just nu går vi massor.
Wish och jag.

Äta ute sa mannen och det går bra.
Om stället har uteservering.
Alltså på sommaren.
Fast om jag ska vara ärlig så trivs jag ganska bra med att inte gå ut stup i kvarten.
Vår hälsa mår nog bara bra av enkelheten i matväg också.

Ja, jag kan säga att det är rakt igenom positivt att ha hund.
Han ser på oss med stor kärlek.
Viftar av sig svansen var gång han förstår att han ska följa med ut.
Om han inte kan följa med väntar han, sovande i hallen.
Finner sig i det, liksom.

Ja, jag är tacksam över att få leva med hund igen.
Antar att det är det som lyser igenom.