Har den känslan igen. Får ingen känsla av att jag är riktigt på plats. Där jag SKA vara. Mobilen är tyst. På bloggen är det tyst. Får ingen rätt med den. Krånglar och krånglar och Instagram går inte att flytta över. Blir tokig på sådant.

Tänker på en föredetta arbetskamrat på svenska skolföreningen. Då blippar det till i mobilen. Hon skickar en Whats’app. Tycker att jag ska vara glad som inte längre jobbar med dem. Eleverna har försvunnit. De två lärarna som är kvar sitter mest och tittar på varandra…

Minstingen som verkar vara ett med sina hörlurar/playstation/dator ägnar mig två sekunder då vi upptäcker att vi har samma kärlek för en låt. Vet inte hur han hittat den, men det gör mig glad.

Hunden går förbi och gnäller lite grann…Han ser mig i allra högsta grad. Det räcker att ge honom blicken som säger ”sen” så piper han iväg in i badrummet för att fylla min matta med hår.

Stora pojken måste polera sitt silverhalsband strax innan han ska gå till skolan och jag utbryter i ett; ”hurmångagångerskajagsägaattmangörsådantpåeftermiddagenochintenärmanskagesigiväg” då han blir full i skratt och ber mig om ursäkt.

Nej, jag kanske inte är osynlig.

Bara lite suddig just nu.