Försöker skaka av mig den där påträngande känslan av misslyckande jag går omkring med. Liksom mitt i livet och utan att ha gjort något märkbart viktigt för någon. Allra minst mig själv.

Sitter på soffan med filten över mig natten mellan lördag och söndag. Minstingen kommer förbi för att gå och lägga sig runt 23,30. Han småler. – Du den där långe kommer inte att stanna ute till 4 fast han sa det. Musiken är inte i hans smak ändå!, säger han min kloka unge. – Vet jag ju! Ska bara läsa ett kapitel ur min bok och sen kryper jag till sängs, svarar jag lite sturskt. Han säger godnatt med busleendet på läpparna och en blick som säger; stackars mamman min.

Klockan 1 morrar hunden för andra gången, tydligen har vi fler ungdomar på vift i det här huset, och nyckeln sätts i hålet. Sonen stannar till i hallen då han ser ljuset från vardagsrummet. Ett lågmält ”vad tusan?!?” försvinner med hans raska steg rakt in på rummet. Hunden, som tidigare försökt ta sig in i minstingens rum då det smälls raketer för fullt ute trots att nyår är en bit härifrån, ser sin chans och ilar snabb som blixten in under stora sonens skrivbord.

Jag, som nu slutat låtsas bara läsa ett kapitel till, sticker lättad in huvudet och säger att; -Honom får du nog dras med i natt…

Min unge ler. Han är lugn. Vi säger godnatt och jag kan dra mig tillbaka till mannen som händelsevis sov i sängen och nu, händelsevis, undrar vad det var för väsen…

Dagen efter är det ju söndag. Middag hos svärföräldrarna. Hundpromenad med mannen på eftermiddagen. Därefter sjunker jag långt ner i badkaret med levande ljus tända. Vattnet så varmt att det ångar från tårna när de sticker upp ur vattnet.

Funderar. Mediterar. Mjukar upp mig. Tanken om att jag måste ta hand om mig själv för att kunna ta hand om dem jag älskar flyter runt med mig där i det våta. Att mjukheten är viktig i det hela. Precis som de där leendena mina valpar ger mig i det här små tokstunderna då jag bara måste hålla koll och de vet och gillar att jag har det.

Tänker på min systerdotter igen och hur bra det var att hon sa det där om att hon skulle ha önskat sig någon som brydde sig som jag gör. Även när man måste sätter ner foten och sätta gränser.

Men hallå där! Jag har ju gjort något. Fostrat två busungar som kan skratta.

Jamen så är det ju!