Går i tankar igen. Har just läst ett inlägg om pranayama, om att vi inget vet. Tar till mig. Jag vet inget. Har inte tillräcklig med erfarenhet ens att kalla min skruttiga lilla blogg på det viset. Bestämmer mig för att ni får ta det lika ironiskt som jag känner det. Att man kämpar och kämpar för att komma upp/att förstå och så faller man ner igen. Det viktiga är att försöka. Igen och igen.

Ungefär som att klättra upp för ett träd och falla ner. Kanske faller man rätt tillslut.

Min blogg är ett försök, en träning…

Jag såg en trädkrypare (nej, de faller inte ner…om de inte är rysligt unga förstås!) på min morgonpromenad. Först på ett träd. Hade mobilen med mig. Hann inte få upp den så det blev inget kort. Sen sprang den tvärs över vägen, mitt framför mina fötter.Som om den ville säga något. Tala till mig.

Skyndar mig att kolla Solöga. Den finns inte med. Googlar. Någon annan har skrivit till henne om just trädkryparen. Solöga svarar att den tyvärr inte finns med. Punkt slut.

Ja, så jag får väl leva med undran om vad den ville säga mig…eller om den är släkting med gråsparv…jag kommer ju dit genom sökningen. Trädkrypare hör till tättingfamiljen…gråsparven med… Å, det här är så intressant! Samtidigt som jag googlar vidare har jag färskt i mitt minne senaste avsnittet av Söndagar med Stina. Om den där killen som älskar dans och hönor. Om att det är kärleken som för oss dit vi behöver. Jag slösar inte min tid jag följer det jag just nu brinner för…

Följa ditt hjärtas väg, står det på gråsparven i Solöga. Jamen det köper jag!