Hon dog igår.

Hon som jag kanske inte förstod.

Eller så förstod jag henne alltför bra och det gjorde ont.

Hon som inte orkade ta för sig av livet först,

sen bestämde sjukdomarna att hon inte skulle det.

Hon lämnade oss med bilder näst intill koncentrationslägeraktiga på näthinnan.

Att en kropp kan bli så förstörd.

Att en hjärna bara kan upphöra att fungera.

Vill tänka vackert.

Vill tänka knoppar som brister.

Särskilt i morgon då vi ska på begravning.