Vi bara måste skratta mera. Det har jag sagt tusen gånger. Tusen gånger har jag fått äta upp det. För att någon dör, blir kuggad, blir sjuk eller få spunk. Alla är de bra anledningar att hänga läpp. Tonårskriser också. Nä, vänta nu! Det är ju just där gapflabbet behövs allra mest.

När dörren öppnas strax efter att ha slagit i så hårt att rutorna skallrade och dr. Jekyll kommer ut, hukar jag mig under serveringsfönstret och går ner i krypskyttssquat. När den vandrande bomben går mot vasken för att fylla kaffekannan med vatten låtsas jag, småvisslande att det regnar, med ansiktet mot kylen och ryggen mot vetintevemidennastund. Då hör jag ett kvävt skratt. Vänder mig blixtsnabbt om och duttar en puss på hans kind innan han drar in alla rörliga kroppsdelar i skalet igen. Visserligen bara smått leende, men ändå.

Nåja, det blev kanske inte världens mest hejdundrande och befriande skratt.