Det är ett förfärligt stort ställe.

Inte bara jag går fel hela tiden. Jag får sällskap av en man  som berättar att han åker dit jämt och ständigt sedan 1998 och ändå fortsätter att gå fel. Han ser ut som en medicinförsäljare eller nåt. Jag andas ut för jag skäms ju lite som efter fem år alltid alltid yrar runt en stund. Ska sluta skämmas nu.

Det har tagit ovanligt lång tid idag. En och en halv timme får jag vänta innan läkaren kallade in mig. Under den tiden försöker jag lura tiden med att läsa, för att slippa höra en trio kvinnor prata sjukdomar.  Lura mig själv att hålla mig vaken och att den hunger som jag vanligtvis aldrig känner, men idag biter sig fast och får tarmarna att gurgla högt, inte alls finns.

Leende mottagningssköterskan borde ha gett mig ledtråden att allt inte skulle gå som smör idag.

Medan jag sitter och väntar kommer det en utvecklingsstörd kille in. Han säljer små tavlor som han påstår sig göra själv. Han samlar poäng, säger han, för varje tavla såld får han poäng som han behöver för en ryggmärgstransplantation. En efter en halar upp tio euro och köper små tavlor som egentligen ser ut som foton…Jag anar oråd och låtsas som ingenting. Då kommer han tillbaka in i vårt väntrum och stannar framför mig med en bild på ett lejon. Jag ger mig efter en stund och köper lejonet. Den tyska kvinnan bredvid ger sig inte. Hon har distansadopterat och tycker att det är bra så. När killen ska gå därifrån säger han till kvinnan att nästa gång Tyskland och Italien möts på fotbolls em hoppas han verkligen att Italien vinner. Senare ser jag honom från min buss rökandes en cigarett. Han har inte övertygat mig alls, fast jag köpte bilden.

Men gjort är gjort och den enda som gjorde bra var den tyska kvinnan, tror jag.

Läkaren är som vanligt skämtsam. Fast även där går saker och ting inte som de ska. Han trycker ut recept till mig med en annan kvinnas namn. Föregående patienten. När jag frågar om det inte är dags att sluta med den där tamoxifenen börjar han haspla ur sig om en ny undersökning som säger att det är bäst att fortsätta i fem år till. ”Never!”, säger jag nästan i panik. Fem år till med noll lust på samliv och min man kommer att ta livet av sig. Då skrattar han och säger; ”Eller hitta någon annan.”

När jag intygar att min man, som jobbar på en utav Roms mest prostitutfrekventerade gata, redan har sagt att det är ett alternativ brister läkaren ut i världens gapflabb.

Skoj som tusan, tänker jag, när han skriver i papperna att patienten vägrar förlänga medicineringen.

Efteråt firar jag med en tråkig macka, som smakar papper, köpt i den överfulla baren, sittande på muren framför sjukhuset i solen tillsammans med nya lunchpolare:

Detta bildspel kräver JavaScript.