Reser på mitt ”sommarlov”. Först till Sverige och där fortsätter jag resan i min barndom. Skalar av första lagret. Mer hinner jag inte. Det tar tid. Det gör ont. Människor bor kvar också. Så det blir bara en ytlig rensning. Få bort det som sticker i ögonen. Tofflor som står kvar i väntan på att bli använda av någon som aldrig mer kommer hem. Kläder och väskor som hänger överallt då garderoberna är fulla till bristningsgräns.

ATT MAN INTE KUNDE GÖRA SIG AV MED SAKER!!!

Lovar mig själv när tårarna rinner och jag tror att det är dammet, men inser att det är sorg, att jag ska kasta mera av mina ”minnen”. Ha mindre kvar. Läser detta; döstädning  och tänker att jag inte ska låta mina barn …eller vem som nu det än är…behöva stå där och undra om en tavla med trasig ram verkligen ska behöva vara kvar, med glasskärvor och allt.

Jag vill inte heller att de ska stå där framför en snorvalp (ganska så efterlämnad på hundgården…förståeligt efterlämnad) som skämtar om ”er semesterstädning” när de tågar in på apoteket med tre kassar fulla av allsköns utgångna mediciner, kanyler och ett tjugotal blodsockermätare för att behöva tysta lustigkurren med att ”vår mamma dog nyss” och  se honom ta emot bara en liten del av allt det där för att sen styra kosan mot soptippen och tankarna i u-länderna någonstans. Att vi har alldeles för mycket och de ingenting…

Och glasögonen då. Massvis med glasögon. Det blir två vändor till Specsavers. Samtidigt kollar jag om det finns något liknande i Rom. Det gör det fast långt åt skogen, fel område…Vill inte att det ska ligga en massa glasögon i onödan och vänta på min död, när någon annan kan använda dem. Vi får se om jag kanske kan ta mig dit ändå…

Kläderna som jag och min far kommer till Erikshjälpen med hinner inte in i affären. En gravid kvinna som ser ut som en Rom ber om att få dem. Far bestämmer att hon får det. Någon annan få ändå användning för dem.

Det känns som en resa i resan. När tårarna rinner och några plastblommor med ljus i, som vattnats, kastas tillsammans med mycket annat, följer min tandborste med i rena farten. Messar med systerdottern som har en sovande kund i sin stol och vi skrattar lite åt trötthet och fuskblommor som kan se så verkliga ut. Vi är bara människor men måste försöka göra vårt bästa.

Jag får ta itu med garderober en annan gång. Smycken också. Känner mig som en tjuv när jag letar efter ett halsband som jag vet fanns. Vad har jag för rätt till det? Slutar och gråter en skvätt till.

Måste få bort resterna jag lämnat kvar där i mitt gamla föräldrahem också. Det som jag lämnade kvar när jag reste utan att veta om jag skulle komma tillbaka.

Sen reser vi till Elba. Men det är en annan resa.