Idag skär de ner vårt träd.

Jag vet precis att man inte kan ha det kvar. Att rötterna långsamt i fyrtio år letat sig ner genom skyddsmanteln och kanske just nu orsakar vatten i garaget under.

Jag vet att några rötter är på väg in mot vår sovrumsvägg och flyttar runt gångplattorna som ligger där.

Jag vet att det lutar allt mera emot grannen mitt emot och om en dag en vind…ja, jag tror ni fattar.

Ändå är jag ledsen.

Ändå känner jag sorg. De här stora jättarna ger mig så mycket. Ger oss så mycket.

Säger till min söner och man att ”säg nu hej till trädet”, men de tittar bara på mig som när jag skämtade om enhörningen som alltid är med mig (de kan ju inte veta att min enhörning aldrig lämnar mig 😉 )

Jag menar detta. Att träd har en sorts själ, även om den kanske…kanske är annorlunda än vår. Fast vad vet jag…

Så då tänker jag att jag skickar mitt träd till mor, farmor, min syster, min mormor, min morfar, min mans farbror, min svärmor, min farfar (det blir fler och fler med åren). Jag tänker mig dem sittande därunder. Att trädet ger dem kärlek och det ger dem kärlek tillbaka. Kanske är min farfars nötträd också där. Det som jag för mitt liv aldrig förstod varför det togs bort. Farfars egenhändigt, från barnsben, odlade nötträd. Och päronträdet som försvann från farmor och farfars trädgård. Päronträdet som gav de ljuvligaste päron jag någonsin ätit. Lagom syrliga och hårda på det rätta viset. Visst är dessa träd med mina älskade någonstans….Visst är de det?!?

Ja, det vill jag tänka.

Hej då fina träd!