eller även kallad Draåthelvetetisdag.

Ja, jag vet att det är fel att tänka negativt.

Tänker inte gå in på detaljer, men vi nådde botten i går kväll.

När jag säger Vi menar jag hela familjen. Hunden med.

Grannarna hörde våra skrik, men det var ingen som knackade på dörren.

Precis som trevliga mammorna i klassen ( har med dessa infon gått ur What’s App gruppen) går de hellre och pratar med lärare/andra grannar/ frisören här intill än de knackar på och undrar hur vi mår.

Trodde jag verkligen att detta skulle vara annorlunda än i Sverige HA HA HA!

Trodde jag verkligen att jag inte skulle hamna i detta. Att jag skulle gå fri från galenskapen pga av tonår och heta humörs familj…TYSTNAD!

Tårar och snor rinner där jag står vid min port och låtsas spela Wordfeud medan jag skickar meddelanden igen till ungen min som igår inte gick till skolan igen. Min hand är full av certifikat och påskrivna intyg för att de ska ta emot honom idag, trots allt. För att han inte ska bli avstängd. Mitt i hela min gröt kommer engelskläraren förbi. Hon babblar en massa om att vi inte får tappa tålamodet eller insisterandet och bla bla bla bla!

Det gör det hela bara värre. Hon vill förmodligen väl, men jag är inte upplagd. Dock får hon pluspoäng för att hon stannade…faktiskt, mot min uppsyn.

Jag är galen när han äntligen kommer uppför backen tio minuter försenad och läraren för längesen dragit åt skolan.

Hon har lovat att prata med honom IGEN. Ha, tänker jag när han drar fötterna efter sig in genom skolporten. Ha!

Positivt idag; vår Kamelia blommar!