Allting har en mening.

Det är bara så svårt ibland att se det.

Kalla dem prövningar. Kalla dem slumpar.

Jag sitter på flygplatsen på väg till Athen, och konferensen för lärare i kompletterande svenska, när mobilen ringer. Det är veterinären. Allt är bra med provsvaren. Min vovve är av med skiten. Det finns inga metastaser. Hurra!

Senare på hotellrummet plingar ett messenger- meddelande in. En bloggvän som jag skulle träffa i maj, då hon är på förbifarten i Rom en kväll, har insett att hon inte kommer att orka det. Jag blir lite ledsen men sen går tankarna igång. Det finns ett helgyogaretreat jag skulle kunna åka på istället. Kanske. Fast jag får ju stämma av hemma först. Hursomhelst känns som att det var så här det skulle bli. Att jag oavsett vad ska göra något annat.

Dagen efter, som är min mors dödsdag (ett år sedan!), träffar jag två sååå trevliga grekisk/svenskor som jag har kul och ser Athen med. Att jag bara tänkte att jag kanske inte skulle åka för att det var just den dagen. Om jag inte hade gjort det hade jag inte träffat mina nya vänner och många andra härliga människor som jag talar med under dessa två små dagar i livet.