Jag kör circa 19 kilometer för att lämna av min son på en kurs. Vi är som vanligt precis i tid klockan nio då kursen ska börja enligt tidtabell. De som jobbar där kommer precis klockan nio, går sedan ut för att ta sig en kopp kaffe i maskinen. Alla kursdeltagarna och jag står där och väntar på att kaffedrickningen ska ta slut. Min son, som i flera dagar verkat glad, har nu lite ångest och därför har han bett mig gå med upp.

Man börjar aldrig i tid här någonsin. Jag kommer aldrig att lära mig det. Det fanns ingen anledning till nervösa utbrott eller ens uttala saker som ”vi kommer aldrig fram i tid”. Komma i tid är en nordeuropeisk uppfinning. Här är den elastisk…nja, förutom för vissa elever i skolan då.

Lämnar honom och kör 19 km hem igen. Tårarna rinner och jag vet inte varför. Eller så gör jag det. Jag inbillar mig att jag ska lösa allas problem. Piffa till dem som om de vore snygga kuddar i soffan eller så. När ska jag sluta med det?

Lovade mig själv heligt att tänka på mig detta nya år och så springer jag efter de andra hela tiden. Fluffar och piffar. Lägg av! Vill jag skrika. Lägg av.

Varför känns det aldrig som jag gör tillräckligt?

Sen säger sonen det när jag hämtar honom på eftermiddagen. ”Mamma, du hjälper mig så här; hämta och lämna, det är helt okej. Jag behöver inget mera.”

Sen får jag ett meddelande från en annan familjemedlem. Hen har sökt hjälp utifrån.

Ljuset efter regnet är på väg tillbaka. Visst är det så?!