Hönsmamman

Jag kör circa 19 kilometer för att lämna av min son på en kurs. Vi är som vanligt precis i tid klockan nio då kursen ska börja enligt tidtabell. De som jobbar där kommer precis klockan nio, går sedan ut för att ta sig en kopp kaffe i maskinen. Alla kursdeltagarna och jag står där och väntar på att kaffedrickningen ska ta slut. Min son, som i flera dagar verkat glad, har nu lite ångest och därför har han bett mig gå med upp.

Man börjar aldrig i tid här någonsin. Jag kommer aldrig att lära mig det. Det fanns ingen anledning till nervösa utbrott eller ens uttala saker som ”vi kommer aldrig fram i tid”. Komma i tid är en nordeuropeisk uppfinning. Här är den elastisk…nja, förutom för vissa elever i skolan då.

Lämnar honom och kör 19 km hem igen. Tårarna rinner och jag vet inte varför. Eller så gör jag det. Jag inbillar mig att jag ska lösa allas problem. Piffa till dem som om de vore snygga kuddar i soffan eller så. När ska jag sluta med det?

Lovade mig själv heligt att tänka på mig detta nya år och så springer jag efter de andra hela tiden. Fluffar och piffar. Lägg av! Vill jag skrika. Lägg av.

Varför känns det aldrig som jag gör tillräckligt?

Sen säger sonen det när jag hämtar honom på eftermiddagen. ”Mamma, du hjälper mig så här; hämta och lämna, det är helt okej. Jag behöver inget mera.”

Sen får jag ett meddelande från en annan familjemedlem. Hen har sökt hjälp utifrån.

Ljuset efter regnet är på väg tillbaka. Visst är det så?!

20190205_0754364581004757919280821.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3 reaktioner på ”Hönsmamman

  1. Ja jag tror att under barnens uppväxt och tonår behöver vi mammor känna att vi har gjort vad vi har kunnat för att hjälpa våra barn. Jag är också sådan, hur jobbigt det än är så måste vi nog curla för att må bra själva. Jag har i alla fall fått svar på att jag gjorde rätt nu när de är vuxna.
    Jag åkte över en mil varje fredag och lördag natt i 3 taget under ett års tid för att hämta vår dotter när hon varit på fester. Jag var så trött att jag mådde illa när jag körde och andra tyckte jag var larvig som åkte mitt i natten. Idag minns hon mig som världens bästa mamma som hämtade henne.

    Gillad av 1 person

  2. monica kallin-ticconi

    Visst är ljuset på väg tillbaka 🙂 Jag tycker inte det är konstigt alls att man hjälper sina barn precis så mycket man kan, även om det inte alltid är självklart och man inte alltid har lust.Jag tycker att det är konstigt när man INTE gör det 😉 Jag tycker nog också att man kan uppfostra till självständighet, förståelse och respekt och samtidigt finnas där när det behövs.Inget konstigt i det. Sedan tror jag nog att man kan hitta lite tid till sig själv också ibland. Man behöver bara öva lite 😉
    Kram på dig ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s