Vet inte längre hur jag ska bete mig med någon. Kanske har jag gått på tå för länge nu för allt kommer ur mig och då blir det fel ibland. Sårar för mycket.

I circa sex år har mannens jobb varit och är ett enormt problem. Det avskedas folk stup i kvarten. Andra flyttas runt till förbannelse. Snart är det hans tur. Om det blir avsked eller förflyttning är det ingen som vill säga. Av hans managerskollegor är många redan ivägskickade. Några lyckades med konststycket att hitta ett nytt jobb. Några blev förtidspensionerade.

Han brukar säga när han åker till sitt jobb att; ”vi får väl se idag om badgen fungerar”. Det händer alltså att det inte ens går att komma in och då kommer istället högste chefens sekreterare ner med avskedsbrevet i handen.

När han först berättade detta trodde jag att han överdrev. Det finns inte i min värld att man behandlar människor så. Så berättar min hundkompis som jobbade för ett känt filmbolag i många år att det gick till exakt så även där. Man kan åka iväg för att jobba och inte ens bli insläppt, sisådär bara, utan att någon reagerar.

Jamen facket då??? Skriker min svenska själ. Ja, facket vad finns de ens till för i ett land som verkar vara i ett undantagstillstånd sedan många år tillbaka? Det finns inget bra svar på detta. Inte som jag ser det i alla fall.

Detta plus mina, tycks det ibland, evighetsproblem med sönerna gör att jag har svårt att ta saker med det stora asgarvet jag skulle vilja.

Våra väggar är impregnerade med suckar. Hunden vet precis när han ska krypa långt in under sängen eller dra in på minstingens rum.

Jag borde vara trevligare. Mera medgörlig. Och så orkar jag inte. Jag kan inte hålla i allas bagage samtidigt. Har nog med mitt eget.

Därför säger jag saker som ibland tar hårt. Fast jag ångrar det inte ett dugg.

Sen hänger jag en stund i den där stången mellan köket och matsalen. Himla bra grej. Ska nog komma upp i en minut till slut. Hursomhelst så mår min rygg bättre av det.