Det går inte att beskriva med ord känslan när man efter flera veckors ryggont äntligen kan göra solhälsningen utan att gå i tusen bitar. Att komma, nästan, ända ner till marken igen och bara njuta utan tårar som kommer upp. Jag har jobbat med yinyogans ligga kvar och att hänga i den där fantastiska stången mellan köket och matsalen. Precis som en bloggkompis säger så blir man starkare också av att bara hänga. Mina armar bär mycket bättre. Jag bara lyfter, känns det som, där jag innan legat tung som en sten.

Ilskan behövde jag. Den där som får min familj att rygga tillbaka. Inte likt mig. Att istället för att suga till mig saker, slå ifrån, har hjälpt mig. Säga NEJ! när jag verkligen inte vill. Och så de här enträgna varjedagsövningarna. Det funkar.

När jag vaknar upp ur surhetsruset från gnagande kommentarer vill jag skriva ett inlägg som jag döper till ; Jag, en krigare…och så upptäcker jag att jag redan gjort det. Snopet, jag vill ju inte upprepa mig. Ändå är det tydligt att det är exakt vad jag gör. Det får vara slut på det nu. Eller???

Stoppar ner mina gamla lökar i jorden och då växer det upp nya fina växter som sen blommar igen…

Jag kanske behöver upprepningarna för att blomma igen…

Inte sudda ut för att göra om men sudda ut för att göra bättre.

Ja, nu måste jag jobba på min dröm. Plockar fram den gamla och dammar av den. Den ska få ny jord.

P.S Ni behöver inte förstå mig alls här. Huvudsaken är att jag gör det själv.😊