Veta yrkesriktnings-hut.

Förra gången vi var på restaurangskolan, som vi båda hoppas att minstingen ska komma in på, pratade vi bara med en sekreterare.

Denna gången blir vi inkallade i ett annat rum av någon som ser ut som en illa klädd och illa rakad dörrvakt, men som sedan visar sig vara matlagningsläraren. Menar inte att döma ut honom men det som han säger sen gör det hela lite till en parodi.

I rummet presenterar sig en dam som jag förstår är studie- och yrkesvägledaren.

Ingen ber oss sitta ner utan vi får stå upp en halvtimme. Ja jag vet, så duktig yogi jag är, att kroppen mår bäst av att stå upp, men ändå. Om man tar emot människor för ett samtal brukar man ju erbjuda en sittplats. Dessutom vet man ju inte alls hur vederbörande känner sig. Kan vara bra att känna sig för…åtminstone fråga. Tycker iallafall jag.

Men där står vi alltså syo-tanten, kockläraren, jag och min yngste son.

Syon börjar med att fråga var sonen gått, varför han valt den skolan,  varför allt gick åt pipsvängen där, vad han heter (ja, i den ordningen), om han känner någon av eleverna på skolan. Där säger min unge först nej. Sen säger tanten (en tant i min ålder alltså) att; ” om vi går upp i klassrummet så menar du alltså att ingen kommer att känna igen dig…”. Då skruvar min son på sig och säger att; ”jo kanske någon…”. Jag vet ju att åtminstone en tjejkompis går där. Tydligen gillar inte syon att man har polare på skolan. Vet inte hur hon tänker där för Rom är visserligen stort, men denna skola ligger i vårt område…så att…

Jag känner ett obehag stiga som jag inte kan ta på. Syon känns falskleende och nedtryckande.  Vill börja gråta när matlagningsläraren tar till orda. Så jag sväljer tillfälligt ner skiten.

Läraren börjar med att läxa upp min son för kepsen han har på huvudet, händerna i fickorna ( min son halar snabbt upp händerna) och valet av skolan i närheten av där vi bor , tjugo  minuter med en buss, istället för att åka tunnelbana en sådär fyrtio minuter (minst) med bussbyte till en liknande skola i ett annat område.

För den här läraren har minsann varit uppe klockan fyra på morgonen och det gör han varje dag för att åka till jobbet i Rom då han bor i sista staden i Lazio innan Neapel. Sen poängterar han att restaurangyrket är ett hårt jobb. Fullt av uppoffringar och jobbtid när andra är lediga.

Det känns hela tiden som om de här två vill få min son att förstå att livet är ett helvete, hårt, arbetsamt och att chanserna att klara sig är få. Läraren berättar att han redan i december på skolåret brukar ringa föräldrar för att säga åt dem att plocka bort sina barn därifrån då de alls inte är lämpade.

Sen säger de båda, det som vi redan vet, innan de kan anta honom måste de först se hur många från mellanstadiet som sökt dit, för de har förtur. Därefter hur många av de som kuggats som ska gå om året.

Min son blinkar och blinkar men verkar inte vilja backa ur.

Då blir vi invisade till sekreteraren igen som trycker ut massor av papper som jag ska fylla i och lämna in så snart så möjligt.

När vi kommer ut till bilen rinner mina tårar och jag frågar min son om han verkligen vill. Det vill han. Han säger också att den där läraren är egentligen en bra och vänlig människa. Det säger alla kompisar som går där. Jag önskar det av hela mitt hjärta.

Efter lunch fyller jag i de circa åtta sidorna på personuppgifter, löften om att betala om sonen har sönder köksredskap, ställer till med saker eller bär sig illa åt när de gympar ute i parken. Det känns som om jag måste be om ursäkt i förväg för min värsting som säkert kommer att gå bärsärk så fort han bara kan. Jag kan riktigt se hur han kastar grytor omkring sig. Men vad vet jag. Detta är kanske praxis…

I morse var jag tillbaka med luntan plus kopior på id-kort, dyslexi-intyg och annat smått och gott.

Fick ett telefonnummer av den snälla sekreteraren som sa att jag skulle kolla upp efter den 10 juli.

Nu ber jag på alla möjliga språk att det ska gå vägen för jag orkar helt enkelt inte besöka fler skolor. Dessutom öppnade jag dörren för en grupp elever och de hälsade glatt på mig. Det har då aldrig hänt förr. Det är kanske ett tecken?

 

 

 

 

 

 

 

En reaktion på ”Veta yrkesriktnings-hut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s