En sorts hemkomst

Jag har inte riktigt haft varken lust eller orkat skriva på bloggen denna gång i Sverige.

Får se om jag kan komma i kapp…eller lägga ner…

Vi fick åtminstone en ordentligt galen hemresa jag och minstingen.

Från kl 17.30 till klockan 00.45 satt/ gick vi på Köpenhamns flygplats medan vårt flyg, som skulle ha lyft klockan 19.05, lyste försenat med olika tider på tavlan.

Ingen information utöver detta.

När alla affärerna stängt stegade vi till informationsdisken för att ta reda på var Norwegians disk fanns. Den fanns inte, men vi fick fråga deras partners; Menzies. Där fick vi vouchers för 75 danska kronor var att spendera på mat och dryck medan personalen babblade om strejk i Barcelona som motiv.

Det hittade min petiga son inget om, som stämde med vårt flyg, på sin mobil.

Suckande satt vi sedan med andra suckande medresenärer vid den som utlyses vara vår gate. Dock ändrades den senare och så även tiden.

Efter en lång lång väntan kom det en Menzies gubbe och sa att allt berodde på ovädret i Italien. Då främst att man stängt ner flygplatsen i Pisa.

En italienska googlade och hittade inget om det.

Senare fick vi veta att det var kaos överallt. En tromb hade kastat iväg en bil med en kvinna i, i närheten av Roms flygplats. Hon dog då bilen mötte ett träd.

Vi märkte inte så mycket av detta på planet för vi sov alla som utslagna valpar. Men när vi gick ner för landning och planet skakade såg vi blixtar som lyste upp himlen klockan tre på natten. Samma tid då kvinnan i bilen dog.

När vi kom ut till taxin som skulle köra oss hem vräkte regnet ner. Ungefär som om någon kastade enorma hinkar vatten över oss i rasande fart. Man såg inte vägen. Floder av vatten och stora sjöar gjorde det inte lättare.

Chauffören ändrade väg efter upplysning om omkullvälta träd. Vi höll tummarna för att allt skulle gå bra. När vi var nära vårt visste vi inte hur vi skulle ta oss upp till vår väg. Det var djupa sjöar runt omkring. Vi lotsade chauffören, som inte kunde området, på olika alternativ. Vid sista försöket kom en annan taxichaufför gående emot oss under ett paraply och uppmanade sin kollega att vända om. Han hade fastnat i en sjö med sin bil och tappat registreringskylten i vattnet.

Min son och jag lovade att det inte var så långt, betalade och gick de sista 500 meterna och var glada att resväskan hade hjul och att det inte längre vräkte ner regn utan bara småregnade. Skönt också att vi inte valt att tipsa om en liten väg som skulle ha blockerat vår taxichaufför helt och gjort så att han inte jobbade alls mera den natten och kanske även fick sätta bilen till.

Klockan tio i fem stupade vi i säng.

Skönt att vara hemma!

 

 

 

 

2 reaktioner på ”En sorts hemkomst

  1. Ja jag tryckte på gillaknappen, men det var inte mycket att gilla av den berättelsen, jo det skulle vara att ni i alla fall kom hem till slut.
    Det är dåligt att ni inte kunde få ärliga svar på fördröjningen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s