Natten mellan fredag och lördag är en rullande- runt – natt i svett och tårar. Jag vet inte ens hur jag ser ut när jag presenterar mig på yrkesskolan för överenskommet möte precis prick i tid. Jag har varit tvungen att vänta ut en målare som försöker fixa vårt mögliga badrum och en son som kör evighetsduschar i badrummet som är kvar att använda. Väntat ut alla för att vaska av mig snabbt och dra ihop skitiga håret till en knut. Efteråt minns jag inte att jag ens tittat mig i spegeln. Det måste jag väl ha gjort, men…

Det gör inget att jag kommer prick. Leende kvinnan är ändå upptagen med andra desprata mammor med tillhörande söner. Bara jag är ensam. Min andre bakåtsparkande unge vägrar följa med. Vi har inget val, men han vägrar. Det blir ingen kockskola och vi är alla arga. Han tror att han kan stoppa huvudet i sanden och gör det också. Jag måste lösa detta då han är tvungen att gå i skolan ett år till. Jag måste lösa detta då jag redan har en ledsen son hemma dag ut och dag in. Jag måste lösa detta för jag vill att mina söner ska hitta något de tycker om och köra på det. .

Står i korridoren och väntar när  plötsligt allt gungar. Paniken är nära men som tur är hittar jag ett öppet fönster. Sticker ut huvudet och drar in luft i djupa andetag. Det räddar mig.

Sen får jag prata med leende kvinnan och hon förstår mig. Jag fyller i en hel lunta med papper och skriver på överallt. En pakt med djävulen? Ett bröllop? Jag börjar bra med rätt datum sen efter några sidor ballar jag ut och hoppar över dag så att 14 blir 15. Men jag gråter inte. JAG GRÅTER INTE! Det är bannemig pluspoäng för mig som gråtit i ett dygn. Så duktig som jag är på att rulla mig i smärta. Det kanske är min superpower rent av…

När jag går därifrån har jag en hel massa papper som jag enligt leende kvinnan ska skicka via mail och enligt den andra kvinnan som ingriper, och som jag inte fattar om hon är rektor eller bara dum i huvudet, bör komma med riktiga kopior av riktiga döda träds papper i min hand och räcka över så snart som möjligt.

Jag skickar mail så fort jag kommer hem med den del av dokumenten jag redan har.

När vi sen sitter och äter, och jag fortfarande funderar på hur jag ska lägga fram för min son att jag skrivit in honom på elektroniklinjen på en skola han inte ens vill höra talas om men som för tillfälligt är den enda som har plats till honom, ringer den dumma kvinnan på min sons mobil; det gick inte alls bra med mailet. Hon hade ju sagt det. Man kan knappt läsa något.

Min son blir rosenrasande och jag förbannar mig själv som lämnat min mobil i köket och inte tagit den med till trädgården där vi sitter och äter.

Senare verkar det som vi övertygat honom eller rättare sagt hotat honom rätt. Men jag måste köra honom dit på måndag.

Jag vet inte hur detta kommer att gå. Jag vet inte om jag kommer att hålla.

Tidigt i morse gick jag ut med hunden. Det var skönt för jag har fullständig panik för i morgon bitti. Jag försökte fånga månen vilket är oerhört svårt i staden med alla ljus överallt utom där de behövs.

Tänk om jag kunde fånga månen på riktigt till mina söner.