vill jag bara gråta.

Ibland kan det sitta helt rätt efter en kräkaktig morgon då jag bara snutt runt för att stoppa saker i hål igen. Skriva på för en unge som gick hemifrån i tid men landade i skolan sent och sedan skrattar åt det hela med röda ögon. Stå i kö för att göra ett nytt busskort IGEN till en unge som tappar bort huvudet också snart (fråga om man inte kan tatuera in kortet på ena skinkan på sonen men får bara skratt till svar) Få ett meddelande om att ”vi måste prata ut” där man alls inte vill utan bara jobba på, inte för att man inte vill prata men man orkar inte hur mycket som helst. Ja, för att jag inte ska stoppa huvudet i sanden tills allt går över hakar jag på när hunden vill gå ut.

Hänger med som en tom, sorglig påse när han drar mot kullen jag envist undvikit pågrund av hundar han bråkar med.

Jag ser inte ens vart vi är på väg. Tror att jag någonstans hälsar på en vän som ska hämta sin pojke på dagis. Min blick är dimmig tills vi kommer fram. Då går jag loss på blomplockning så att det slutligen är hunden, och inte längre jag, som vänder sig om och ger mig en bokstavlig utskällning för att jag nosar runt sådant.

Saknar farmor. Saknar mor. Saknar farfar. Saknar min syster.

Jag vill åka mjölkvagnen hem. Jag vill tappa tofflor så att farmor får plocka upp dem på vägen efter. Jag vill skratta med min bästa vän, sittandes där utan bekymmer bakom traktor eller häst.

Helt plötsligt förstår jag dem som hoppar efter de som lämnat oss. Nej, jag kommer aldrig att göra något sådant. Men jag förstår smärtan.

Ja, han är då klok min hund som tar mig ut på de rätta promenaderna.

Buketten gör mig glad igen.