Glömde

När jag skrev om förra veckan glömde jag två draman.

Det första varade i en och en halv dag. Då jag kom hem med yngste sonen, efter avstängningsmötet, rusar äldste sonen ur sitt rum och skriker att vi måste göra något för en duva som fastnat i grannhusets balkongräcke. Den hänger upp och ner och flaxar. Två andra duvor tittar på. Så jag tar på mig jacka och skor igen och följer med sonen till huset bredvid för att se om vi kan få tag i människorna som bor i just den lägenheten duvan hänger på. Det går inte alls. En sur gammal gubbe som jag brukar möta, gåendes mitt på gatan, säger vem han tror det är som bor där, men sen lägger han till att ” i det här huset släpper vi inte in folk. Ni får ringa 112.” Tänker att nästa gång jag ser gubben mitt i gatan, då jag kommer i bil, ska jag nog accelerera istället för att vänta in honom. Okänslig skitgubbe!

Vi försöker kontakta en kompis som har en ärvd lägenhet just i det här huset men hon är inte hemma. Då jag ser en polis, som varit inne i pappershandeln, stoppar jag honom. Han lovar och försäkrar att han ska ringa hjälp. Det gör han nog aldrig för duvan hänger sen kvar när min son desperat försöker ringa fågelhjälpen. Långt om länge får han svaret att vi bör ringa husadministratören eller brandkåren, sen kan vi lämna in duvan till dem. Vi har ju sagt till polisen…de lovade ju. Försöker genom vänner att få tag i administratören. Jag lyckas inte.

Duvan hänger där hela natten. Maken säger att han hör vingslag. På morgonen hänger den stilla.

Min son blir galen och tror att den fortfarande rör sig. Jag och minste sonen är övertygade om att det är vinden som rör den.

Men för att få honom lugn försöker jag igen och hittar ett nummer. Det är ingen som svarar.

Innan lunch försvinner duvan. Vi kommer aldrig att få veta om den ramlat ner eller någon plockat bort den.

Men jag lovar mig själv och alla duvor i hela världen att nästa gång, om det nu skulle hända något sådant igen, då ringer jag brandkåren och ingen annan.

20191124_2058481329455735449478891.jpg

Dagen då duvdramat tagit slut får jag veta att en hundägare dött. Det var ett tag sen jag såg henne. Ett tag sen vi gick en promenad på den stora kullen. Med henne kunde man gå i tystnad utan att det kändes fel. Bara gå. Hon var en vänlig själ. Åtminstone den delen av henne som jag lärde känna. Väldigt lite. Men ändå. Det känns aldrig rätt när en människa som ägnat sitt liv åt att ta hand om hundar och en gammal pappa somnar in efter ett års cancersjukdom. Hon var i min ålder. Det känns också konstigt.Hennes hund blir skickad till en väninna som har ett hundstall. Och jag och min hund får gå själv på kullen. 20191125_1557051311935571981361624.jpg

 

3 reaktioner på ”Glömde

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s