Jag går ju en kurs. Online. Den skulle ha varit en gång i månaden en hel helg. Men nu är det alltså som det är och lärarna anpassar sig och skapar videolektioner. Det funkar. Det går förvånansvärt smidigt och är även kul trots att vi inte kan träffas och göra gruppaktiviteterna som vi borde.

Det är ju bra att man kan vara hemma. Samtidigt är det inte bra. Man missar liksom biten där man inte alls är disponibel för familjen ens på morgonen då man ju åker tunnelbana. De kan, som det är nu,  komma och gå eftersom jag ju, som sagt, sitter hemma.

Jag har ju inget eget rum där jag kan stöka bäst jag vill och alltid har någon glömt något eller behöver fråga om något.

Fast i det stora hela funkar det.

Åtminstone det.

Vi har kommit igång med lektioner online för svenska skolan också. Det går det med. Fast jag saknar det där nära. Den riktiga ögonkontakten. Känslorna som uppstår när vi gör något tillsammans.

Nåväl, det står skrivet i stjärnorna om vi kommer att tillåtas öppna upp för vanlig skola till hösten. Bara att gilla läget och försöka göra det bästa av situationen.

Precis som naturen gör…eller gjorde för jag har sett både fler människor och bilar på stan de sista två veckorna än under hela lockdownskiten.

Blommor har börjat växa fritt på de mest ovanliga ställen.

Turtur duvor dyker upp och sitter länge och tittar på en. Som om de var överraskade att det finns människor i denna stad liksom.

Lite sorgligt att vissa saker snabbt återgår till det ”vanliga”. Detta är samma ställe en dag efter;

Allt kan inte bli som det var. Detta är dock helt säkert.