Ja, dem funderar jag verkligen på just nu.

Den där skrikbenägna, frustrerade Marikan som bor i mig vill gärna ge sig till känna när temperaturmätaren visar närmare 40 grader och allt bara är blött utom stackars gräsmattan som knastrar av törst.

Ja, jag vill ställa mig där ute och vrålskrika det högsta jag kan åt grannar som roar sig med att kasta tomma cigarettpaket i mina buskar, klimatförändringen, och det jävla coronaviruset. VAD SKULLE DET HÄR VARA BRA FÖR???

Flygresor på 4/5 timmar som hastigt och lustigt kan ställas in. Omöjligt att kombinera Sverige med min italienska familj. Rädslan som sitter lika fastklistrad som mina kläder gör på kroppen. Gör jag rätt om jag vill till varje pris åka upp och bara krama farsan lite? Gör jag rätt om jag kanske väntar till jul?

Hur ska du ha det Covid? Kan du inte bara dra nu så att vi åtminstone slipper ha munskydd som extra klistermärken???

I-lands problem har jag ju. Bortskämd är jag ju. I en tid där människor mist liv eller jobb och hem sitter jag och gnäller för att jag inte får sitta lite i ett kök i Skåne och pimpla kaffe.

Skäms!

Dessutom har jag ju ett extrajobb på gång och vederbörande vill att jag ska vara här i slutet på augusti…när jag tänkte ta en sväng upp i norr…det stör mig.

Skäms igen!

Varför babblar jag om inre kvaliteter nu då? Kanske ni undrar…eller så gör ni inte det men jag förklarar ändå;

hittade bland mina sparade bilder det här Påfågelsögat. Den satt länge på nätet mellan oss och grannen i våras.

Låta inre kvaliteter lysa igenom, säger Solöga.

Vilka är de då? suckar jag trött.

Det känns som om jag har klättrat över ett helt berg detta året. Ändå har jag inte rört mig alls. Då borde jag ju verkligen ha gått inåt ordentligt. Känns inte så. Eller så gillar jag inte det jag hittat.

Jag trodde en gång att min förmåga att vända negativt till positivt var en inre kvalitet att hänga högt i granen. Och det är det ju också. Det har räddat mig så många gånger.

Men ibland går det bara inte. Åtminstone inte just nu. Vi får se i morgon…