Vaknar ledsen och uppgiven.

De sista jag såg igår var det som hände i USA.

Fy farao!

Innan dess hade sonen berättat om möten han har idag och i morgon. Som om det inte räckte på min oroslista liksom.

Jag jobbar en timme på dagiset och sen städar jag ut julen.

Det är ett sorgligt jobb för på någotvis vill jag ändå hålla kvar ljusen och pyntet.

Tänker så mycket på mor då. Julen var hennes högtid. Hon dekorerade allt hemma. Allt.

Lite känns det som jag städar bort henne. Hon lät allt finnas kvar länge. Om inte granen barrade kunde den nästan stå kvar till påsk. Jag lovar. Hon var ett jul freak.

Fast jag klädde ju inte granen den 23 december, som var ett måste för henne. Min kom fram redan innan den 8 december som är en italiensk graninsättardag. Alltså har den varit framme en månad. Kan faktiskt räcka ju.

Så jag jobbar på även under lunchen. Packar ihop allt prydligt och sätter det i hallen för att sen ta det ner i garaget på eftermiddagen.

Det är något renande och lugnande med hela julbortstädningsprocessen. Bara det att inte tänka djupare tankar än; varför är det så lätt att packa upp ljusslingor och sen betydligt svårare att få ner dem igen i deras lådor???

Det är bra att fundera på sådant. Komma på pynt som aldrig kom upp och var de kan tänkas vara nu? Sånt är skönt. Då slipper man tänka på sonens röra.

Extra bra blir det med tanke på att han sedan går loss med sitt ” ni ska inte tvinga mig att göra lagliga saker och heller inte köra mig någonstans och bla bla bla”. Sen går han. Jag bryter ihop.

Psykologerna specialiserade på drogberoende har sagt att jag ska släppa taget. Att han ska klara detta själv. Även advokaten ska han själv hålla kontakten med. Mamma hjärtat är inte med. Mamma hjärna förstår. Den kämpar febrilt med att försöka övertyga det där förbannade hjärtat att inte dra in ungen i bilen och köra två timmar innan utsatt tid dit där han ska vara. Kanske även kedja fast honom i en stol.

Han går iväg. Jag fulgråter så att hunden går och gömmer sig.

Tar mig något så när samman så att hunden åtminstone får komma ut. Kall luft och bara gå dit hunden vill. Det är också bra grejer det.

Nu var jävl sonen precis här och sa att han pratat med advokaten per telefon. De ska träffas i morgon bitti stället. Sen går han igen.

Då kommer jag igång och gråta igen. Fast stillsamt. Lite lättad.

Vad duktig jag var som inte skällde. Vad bra att jag bara skickade en puss-emoji när han bad om ursäkt för sitt uppförande tidigare via what’s app.

Shit! Kan bli en bra morsa av mig med….

Fast kanske skulle jag ha lämnat kvar den lilla lilla granen i alla fall…