Pandemihat och aprikosblommor

Den här nedrans skitpandemin drar ut det allra värsta ur oss människor.

Som om vi inte klarar av att vara så mycket med oss själva att vi bara måste låta det få utlopp över andra.

Jag står på en trottoar. En bred trottoar. En av de bredaste trottoarerna som kan finnas i denna gamla stad fulla av små löjliga nästintill obefintliga sådana. Den här är enorm. Relativt nylagd i ett relativt nybyggt område här i närheten. Därför är den bred. Min hund vill ofta gå upp för denna gata. Upp till den där lilla parken. Det är hans nos som bestämmer det. Men nu tvingar jag alltså honom att stå stilla en stund för jag bara måste svara på ett meddelande. När vi promenerar far han gärna iväg som ett jehu och det gör det omöjligt för mig att skriva mitt superviktiga meddelande. En äldre man närmar sig. Jag ser honom i ögonvrån. Jag hör honom muttra; ”de stannar mitt på trottoaren också!”. Trycker i samma stund iväg mitt meddelande som jag vänder mig och säger ”ursäkta!, vad sa ni?” Gubben vänder sig om. Han har, precis som jag, munkor munskydd på sig. ”Ja, vi måste ju hålla avstånd”, förklarar han sig.

Jag förstår ingenting och för mig fattar inte han heller ett dyft. Säga sådär till en skandinav!!! Blir sååå förnärmad. Har alltid hatat att alla italienare invaderar mitt space. Går rakt in i min cirkel och pussar mig med blöta, äckliga, ohygieniska pussar massvis med gånger. Stoppar huvudena i barnvagnen och gullar med mina bebisar utan att fråga först eller ens känna mig det minsta lilla. Flyttar närmare när jag backar. Vara alldeles för nära alltid.

Och så ska jag få skäll för att jag står stilla med det förhatliga munskydd på ute i fria luften med minst en och en halv meter mellan mig och förbipasserande gubbslem.

Jag ser rött. Jag skriker; ” men gå och få covid någonstans!”. Och vet ni, jag skäms inte det minsta lilla. Sura, tråkiga skitgubben kan gå raka vägen in till snabbköpet och bli hur smittad som helst. Mig ska han inte få med på det här hat-tåget.

Nej, jag vet inte vad han har för problem hemma. Vet inget om vad han lider av.

Men jag orkar inte ta ansvar för det också.

Faktiskt inte alls.

När jag sen tänker efter har jag också använt mig av situationen för att få utlopp för min frustration.

Då skäms jag lite.

Sen går jag ut i min trädgård och njuter av de små blommorna på mitt nya aprikosträd.

De tjafsar inte. Lyser solen slår de ut. Gör den inte de så sover de.

Tror att de har mycket att lära oss. Faktiskt.

wp-1614775615853.jpg

En reaktion på ”Pandemihat och aprikosblommor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s