Hoppade över onsdagen trots att den var lite bättre än tisdagen.

Onsdagen var bara ”skum”. En sån dag när saker bara faller från mina händer utan att jag riktigt fattar hur. Jordgubbar som bara exploderar på marknaden och försäljaren försäkrar att jag får jönsa runt hur mycket som bara för att det är jag (går alltid till samma he he!). Strumporna som ska hängas på tvättlinorna bara dalar och lägger sig på den, föralldel, nymoppade balkongen.

Hunden till och med vägrar gå ut med mig på eftermiddagen. Say no more!

Idag då. Torsdag.

Vaknade med känslan av att jag skulle behöva sova mera. Fast det gick inte att ligga kvar i sängen. Rundvandrande sovning liksom.

Jobbade en timme med barn som bara ville springa. På ett dagis som öppnat tre dagar efter två veckors lockdown. Sen får vi se.

Sen kallade föreståndaren in mig på sitt rum. Projektet, boken, avhandlingen eller nåt ska göras. Barnens alltså! Fast det finns ingen tid. Så jag måste sitta hemma och göra den. Så kasst jag kan. Annars syns det ju att det inte är barnen som gjort det.

Jag stirrar på mina papper med skitet som jag inte tror på men som jag tvingats in i och nu alltså måste genomföra själv hemma och gratis. Gratis skiter jag i. Det är det där med att lura barnen. Tydligen är föräldrarna så korkade att de vill bli lurade. Men barnen. Vad har de gjort för att förtjäna detta.

Fan! Igen tänker jag att ett land med världens största pedagoger borde veta bättre.

Ser framför mig hur Malaguzzi och Montessori vrider sig i sina gravar.

Låtsas landet Italien.

Fy bubblan!

På något vis måste jag ändra detta.

Just nu vet jag bara inte hur.

Får nog sova på saken. Så att det inte smäller för högt.