Känner en gnagande ledsenhet.

Ingenting man kan ta på.

Den handlar inte ens om saker som inte blev som man tänkt.

Inte heller om döda och begrava.

Än mindre om söners mållösa runtflytande i tillvaron.

Långt ifrån missad egen karriär eller ekonomisk uppnåelse.

Nä, det är det där som infinner sig…tror jag… när man står inför någon form av förändring men inte vet varken ut eller in.

Där står jag alltså nu.

Och gråter för minsta lilla.

Som om det vore något nytt 😂.