10-års jubileum…

Idag för tio år sedan blev jag opererad för första gången. De tog mitt vänstra bröst och grävde ur armhålan ordentligt på lymfkörtlar.

Jag hade ingen aning om vad som skulle hända sen. Vilken behandling jag skulle få. Huruvida det var en elakartad tumör eller inte. Jag tvingades in i något som jag bara fick ta sekund för sekund. Bara åka med och försöka andas djupt.

Denna dag var och är också min fd svärfars födelsedag. Det var av en slump att det blev så. Lite ironiskt kan jag tänka att det var. Jag låg drogad den eftermiddagen och kvällen. Inget födelsedagsfirande för mig inte. Precis som idag, tio år efter, fast av en annan anledning så klart.

Bilderna här nedan är inte tagna operationsdagen utan långt därefter. Då allt var fint ihopläkt och jag skulle bestämma mig för om det skulle bli proteser eller inte.

Då tyckte jag att bilderna var förfärliga och kunde bara inte tänka mig att se ut så. Nu kan jag inte längre känna samma sak. Vad var det för fel på dessa bilder? Förutom att jag ser sned ut, vilket jag egentligen alltid varit, så är varken mitt pyttelilla högra bröst eller ärren så fruktansvärt fula att se heller.

Dumt nog bestämde jag mig för att det skulle bli implantat.

Idag ångrar jag mig. Vänster bröst är och förblir en hård sten. Höger är förvisso snyggt men jag tror att min stela bröstrygg har sin egentliga början där.

Ibland får jag för mig att de gått sönder där inne. De där plastmojängerna. Säkert är det inte så för jag tror att man blir ordentligt sjuk då…eller?

Det har hänt att jag varit inne och smyggooglat på just implantatsjukdomstecken och naturligtvis kan vissa saker gå in på det, medan andra bara är ren och skär inbillning.

Slutade följa vissa konton för de gjorde mig sjukare än jag egentligen var.

Allt gick ju bra. Så vad surrar jag om?

Jo, det där vanliga; att ha så svårt för att acceptera sin egen kropp som den är.

Att man liksom inte kan tycka att ärr är okej. Att man inte får lov att vara platt i ens egen fyrkantiga lilla värld.

Varför kan man inte bara låta det vara? Att få se ut som man gör?

Nåja, en vacker dag kanske jag tar bort de där sakerna. Fast inte nu. Nu behöver jag pengarna till andra grejer.

Och dag efter operationen (imorgon alltså), ja, då är var det min mors födelsedag. Ironiskt det med kan man tycka.

Jag tänker också att det på tio fjuttiga år händer så mycket. Och att man faktiskt ändrats även om man inte tror det.

4 reaktioner på ”10-års jubileum…

    1. jag hade tänkt tatuera över ärret som ju finns kvar över vänster fuskbröst. Det var så många turer med covid fall och blev inte av. Nu väntar jag på att pengar ska börja rulla in 🤣 Eller möjligtvis jultomten 🤣 🤣 🤣

      Gillad av 1 person

  1. enaningomyoga

    Jag har en vän här i stan som opererat bort båda sina bröst men som inte velat ha implantat, det struntade läkaren i och sparade hud för implantat fast hon inte ville ha det. Nu vill hon att de tar bort resterande hud men utifrån covid är det förmodligen långt ned på listan. Kan vi inte bara få bestämma över våra kroppar?!

    Du skriver så fint, tänker att det inte är lätt att ta stora beslut om implantat eller inte när man är sårbar och skör.

    Har sett många fina bilder på tatueringar där brösten suttit. Du kan säkert hitta någon cool bild som är du ❤

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s