Jag älskar att flyga. Har gjort det sedan första gången då jag var 19 år…tänka sig mina söner har hunnit flyga massvis av gånger mera innan 19…

Därför blir jag så paff när jag får höra att min minsting är livrädd men bäddar ner sin rädsla ordentligt varje gång han ska upp i luften. Va? Jamen du kunde bett mig om handen istället för att prata öronen av mig…eller…borde jag ha fattat? Han som gillar att åka bil skitfort (galning)…Som en kass morsa har jag varit alltför upptagen med min upplevelse. Det där ruset. Frihetskänslan. Utsikten. Man startar och landar alltid nära havet både från och till Rom och från och till Köpenhamn. Det är en fantastisk känsla. Som att jag släpper allt. Det är den där stunden vi lyfter som är bäst.

Flygresor i sig är väl inte så roliga. Men faktiskt om man sliter sig från bok eller pod eller låter bli att sova eller nåt så ser man saker från fönstret hela tiden.

Denna gång tar jag massvis med bilder där uppifrån medan storebror underhåller lillebror och jag får sitta ifred vid fönstret både till och från Sverige.

Vi landade ju med snöfall men startar med regn.

I Rom kommer vi till 18 graders väder. Taxitjejen berättar att Mimosan redan slagit ut där hon bor nära havet. Två månader för tidigt. Vädret är helt galet.

 

Ja, där sitter jag helt euforisk och flippar ut på bilder (nä, det är bara en liten del jag tråkar er med ha ha!)och så sitter det andra som verkligen får hålla i sig på riktigt. Någon som skriker mera när man åker bil fort och jag helst vill hoppa av NU! Så olika vi är och så konstigt tänker jag, detta är ju bästa biten av hela resskiten.

För naturligtvis flöt inte allt på. Det gör det nästan aldrig när jag ska resa. Tror att det till och med står i mitt pass; ”gör allt krångligt”.

Men det kan vi ta någon annan dag.

Nu försöker jag landa ordentligt utan att drabbas för mycket av verklighetens surrande i skallen.

Som den där snygga vråken jag såg i luften när jag kört min bror till mekanikern häromdagen.

Så vackert vill jag landa.