Vad var det egentligen som hände?, tänker jag när jag försöker se i den dimmiga backspegeln.

Kanske var det inte så farligt som jag minns?

Kanske kunde vi ha jobbat vidare tillsammans?

Kanske överdriver mitt minne?

Tur att alla mina anteckningar finns!

Tur att mina blogginlägg finns kvar! Ja, för även om jag bara antydde hur illa vi gjorde varandra så finns det där svart på vitt. Jag faller rakt ner i avgrundskänslan när jag läser mellan raderna. Hur vi vaknade ledsna eller arga, eller både och, varje morgon. Hur vi lekte inte stöta golvet fast mera som inte stöta varandra.

Det var precis så jobbigt som jag, ibland, minns.

Lättnaden är stor även om sorgen finns kvar. Över trettio år stoppar man inte undan så där i en låda, låser och kastar bort nyckeln.

Andra minnen finns ju där i alla lådor, hyllor och foton. Småsaker. Presenter. Min blick snuddar vid lite allt möjligt där jag rensar bort skräp. Vissa saker klarar jag inte av att ta i än.

I fredags städade jag bort julen. Det var skönt. Sen saknade jag ljusen något så enormt att jag beställde hem lite rottingbollar och dekorerade med en ljusslinga runt spegeln. Egentligen ett projekt jag haft sen länge. Började också göra garnbollar i olika färger för att hänga upp. Sen tappade jag orken. Det tog lång tid att göra en boll. Vissa blev kassa från början. I en ilsken attack åkte de stackars bollarna jag gjort i soporna och jag planerade för att virka bollar istället. Onödigt att jag säger att det heller aldrig blev mer än ett antal rutor. Fick inte ihop dem.

Så glad att internetköp finns.

Och vem vet om jag inte gör lite bollar sen. Nu är ljuset uppe i alla fall.