Det är jag det. Igår var det kö hos veterinärerna så då gick jag inte dit för det där friskintyget och rabiessprutan hunden måste få. Tänkte på äldste sonen som gick fram och tillbaka till kommunen i en vecka innan han hämtade ut pappret han måste ha till sitt pass. Och då var jag tvungen att bli rosenrasande för att han skulle trotsa kön.

Idag var det ingen kö. Jag bestämde mig för att jag ska göra det nästa vecka. Bara sidådär. Skrev till en kompis (gamla vanliga komochhjälpmig kompisen) för att hon skulle tala om för mig hur korkad jag är. Istället talade hon om för mig allt bra jag gör varje dag. Hundens pass kan vänta medan jag chillar lite, tyckte hon. Ingen kommer att dö av det. Bra kompis!

Sen påminde Dan Hylander, på sin FB sida, mig om skivan Om änglar och sjakaler. Då var jag bara tvungen att lyssna. Som jag älskade den. Som jag älskade Dans och Pys (ja, han var tillsammans med Py Bäckman då) musik. När Morgon måste vakna ljuder faller mina tårar. I mitt minnesarkiv kommer konserten jag och min syster såg med Dan & Ray Montana i Lund upp. Allt kommer till mig. Som att min syster svimmade där mitt i en dans. Jag blev livrädd och trodde hon var allvarligt sjuk. Men hon väntade bara sin dotter. Min fina systerdotter.

Saknar min syster. Saknar de där stunderna vi hade. De var kanske inte många. Men de fanns.

Glad att jag inte sköt up dem.