Att känna sig utanför

Som en enorm käftsmäll från mitt inre sårade lilla 10-års barn sitter jag där och får svårt att andas.

56 snart 57 år gammal/ ung, ordentligt vaccinerad och genomarbetad på alla de sätt flyr jag sen. Klarar inte av den känslan att inte höra till någonstans på riktigt.

Den som gör att jag känner mig främmande även för dem som talar alla mina språk. Aldrig når ända fram…

När jag gps:ar mig hem (ni vet ju att jag inte ens kan gå på toa utan min gps) tänker jag elaka tankar om den här staden som aldrig ens den velat ha mig. Rom har aldrig brytt sig om att få mig införstådd med hur alla gator ligger. Tänker varje gång att om jag klarat av ditresan (förvisso med gps…) så är det ju bara att leta i minnet. Har ju fotograferat i huvudet vartifrån jag kom. Platt hjärndiagram! Totalt utan hopp! Jag går mot motsatt håll. Endast gps kan rädda mig…ibland inte ens den. Kanske den också känner att jag är en utomjording…

Jag glömmer helt att jag faktiskt har haft trevliga dagar också. Min hjärna har bestämt. JAG PLATSAR INTE! Koncentrerar mig på att som är fel. Mina kläder, min makeup…ha ha kalla det makeup bara!, mina smycken, skorna (alltid fel, född barfota ju!) och så min jävla dialekt! Så fel. Så galet fel. Hur tänkte mina föräldrar när de lät mig födas i Skåne? Mina åsikter…har jag ens såna?

Sjunker sen ner i min säng. Trycker lurarna så långt in i hjärnan jag bara kan och kör en paus-meditation liggande med filt och ögonkudde på. Det funkar för stunden. Sen är jag lika fel som innan. Lilla pluttiga, fega Marika som aldrig stod i rökrutan för hon vågade inte ens försöka passa in där. Hon pep iväg med svansen mellan benen.

Faktiskt är jag fel som mamma också. Annars skulle ju inte mina söner sitta på varsitt rum och häcka. Nä nu skulle de leva loppan med hela världen som omnejd…där minns jag, helt plötsligt, att jag fick en present i morse av äldsta sonen.

En bouganville.

När jag går ut för att sätta den på terrassen faller min blick på den där explosionen av blommor som har ägt rum de senaste dagarna när jag var upptagen med annat.

 

Jag blir aldrig trött på denna show. Fantastiskt att de orkar varje år.

Nu undrar jag bara…får blommor aldrig en känsla av att vara malplacerade….

skulle inte tro det…

En reaktion på ”Att känna sig utanför

Lämna ett svar till carinakinna Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s