Detta är en serie brev till kvinnor som funnits eller finns i mitt liv.
Detta är mina tankar och så jag upplevde/upplever det. Det är därför ingen ide att ni eventuellt går in och analyserar eller påpekar saker.
Jag tar heller inget ansvar för eventuella provoceringar eller missförstånd på grund av personliga/google översättningar.
Detta är min blog och jag skriver vad fan jag vill!

Finaste lillasyster,

det tog tid innan jag ens kunde tänka ditt namn igen utan att känna en enorm ilska tiden efter att du gått bort.

Att du bara kunde lämna dina barn på det viset. Dessutom mitt uppe i min tro att det kanske inte skulle bli några barn för min egen del. Om ilska är en drivkraft, som det sägs vara, skulle jag kunna ha varit på månen flera gånger om i den period då du lämnade oss. Våra spillror till föräldrar fick jag försöka plocka upp också. Mista sitt barn hur relationen än varit är det värsta av allt. Hur man än får ihop skärvorna blir inget någonsin det samma igen.

Nu fattar jag ju att du inte var dig själv. Det är man inte när man har ett stort drogberoende eller vilket beroende som helst för den delen. Det är bara det som existerar. Allt annat blir sekundärt även det som är det allra käraste för en. Det har jag ju förstått. Fått förklarat för mig när jag sökt hjälp för min äldste sons ohälsa. Ja, det grundar sig ju alltid i psykisk ohälsa. Hur man än vänder och vrider på eländet.

När du var liten fanns inte ens ADHD eller ADD på kartan. Du var en besvärlig och ofta ”bortskämd” unge som gallskrek tills du blev blå och sparkade vilt omkring dig för, ibland, så små oförrätter att ingen kunde se det. Man såg bara dina utbrott och mindes inte efteråt vad det var som egentligen utlöste det. Nu har vi fattat att det var just ADHD du hade. Ingen tvekan om det. Då fattade vi ingenting.

Ofta har jag tänkt att det var den där jävlaranammaglöden som fick dig att överleva kuvösen som de sa du inte skulle komma levande ifrån. Du och vår mor förlorade en viktig bit av anknytning de där tre första månaderna. Ni tog liksom farväl av varandra i nöddop och läkares bedömning. Mor fick inte ens ta i dig. Inte ge dig sin mjölk. Inte konstigt att det gick fel sen.

Men du kom igen. Och blev en krigare som försökte göra allt bättre än vad jag och vår bror någonsin kunnat. Om vi kunde gå så skulle du springa. Om vi kunde klättra skulle du klättra upp och ner. Bäst, smidigast och hade bättre betyg i skolan än vi andra två tillsammans. När du inte bråkade med lärarna och gick hem. 5 km en gång, tror det var flöjtläraren du blivit arg på då.

Reta gallfeber på dig var busenkelt. En rolig lek vi ägnade oss åt när vi hade tråkigt. Säger bara en sak där; fönstret i lekstugan. Du slog sönder det när vi retades med dig, jag och min kompis…hennes ide’ så klart…eller…äsch, vi hjälptes åt. Sorry! Barn kan vara vidriga…inte bara barn föresten.

Med samma kompis gjorde vi anden i glaset en gång, minns du? Det var så obehagligt att jag knappt kan tänka på det. Du blev arg där med för anden sa: tämja, när du frågade saker. Så du bara gick därifrån. Samma kväll förstördes låten Angie av Rolling Stones för mig. Vi hörde, både kompisen och jag, någon som skrek där. Ingen annan hörde det. Har fortfarande svårt att höra Angie. Tankarna går också till dig. Fy! Vi svor att vi aldrig skulle göra anden i glaset igen och har aldrig gjort det.

Kommer du ihåg cirkusbesöket? Vi gör det allihop. Du låg under en bänk och skrek mest hela tiden. Inget mor och far sa kunde få dig på andra tankar. Det var helt oklart varför. Du kastade din mössa långt ner bland bänkraderna. Skrek igen och igen. Sen på vägen ut log du som världens gulligaste, lockigaste dockflicka mot kosackerna som hejade på dig. Har alltid tänkt att de sa; – hejdå jävla skitunge! på sitt språk. Fast det vet jag ju inte. Att de hört dig var utan tvekan. Det gjorde alla.

Vi har skrattat många gånger åt den händelsen, men sen jag blev mamma själv har jag förstått att mina föräldrar svettades och tänkte många elaka tankar där och då. Hur gör man ens? Det är så himla svårt att hålla huvudet kallt när ett utbrott inte går att stoppa. Dina barn kan berätta om när jag tappat tålamodet med mina barn säkert mer än en gång.

Min faster har berättat om hur du, när din dotter fick ett galet utbrott hemma hos dem en gång, var helt suverän. Med ett lugn och en självbehärskning navigerade du ut henne på lugnt vatten igen. Jag tror att du hade utvecklat ett eget sätt om hur man ska bete sig med just detta. Grävt det ur egen erfarenhet och en önskan om hur du skulle ha velat bli bemött. Synd att du inte kunde få dela med dig av det. Vi är många som skulle behöva såna lektioner.

Jag tror inte att det var din mening att lämna dina barn, du skulle ta en sista dos innan avgiftningen du gått med på…eller blivit tvingade till…de tog ju dina barn ifrån dig. Eller hur? Snälla, säg att det är så! Kom som den där fjärilen, som brukar komma nära mig i trädgården lite då och då, och bekräfta det för mig. Att det var ett misstag. Ja, jag tror att det är du. Jag vill så gärna tänka att du är en fjäril. Glad, färgrik och dansande. Ser dig sällan för att du håller dig såklart nära dina barn. Bra det. Jag litar på det. De behöver det. De är stora nu 35 och 26, men man slutar aldrig behöva sin mamma. De har dessutom en hel del obearbetat som de varit med om. Särskilt din dotter. Hon har berättat saker. Tänker inte gå in på det här, men du vet vad jag talar om. Din son har en annan sorts saknad. Han var bara tre när du försvann. Jag blir så ledsen bara jag tänker på det. Säker på att du känner likadant.

Vikten av att finnas där som mamma även om man inte alltid är på topp är ovärderlig. Även om man inte alltid vet hur man ska hantera situationer eller utbrott. Ja, tro inte att det är slut med såna för att barnen är stora. Fast det vet du ju alltför väl.

Nej, jag tänker inte längre på dig med ilska. Sorgen är kvar såklart. Vi var långt ifrån klara med varandra som systrar. Vi hade bara precis börjat dansa. Fy farao vad kul det var att dansa med dig! Saknar det sååå!

Och sen den där ölen på tvären på Malmöfestivalen, för att din dotter inte alls ville ligga i sittvagnen och sova. Hon skulle sjunga, skrika, tjoa och framförallt vara med trots att ögonen gick i kors. Det blev två öl från 7 eleven i min lägenhet istället med en, äntligen, sovande unge på min säng. Ha ha som planer kan gå!

Usch, vad vi har mycket att ta igen! Du som vet, får man en chans till det sen igen? Tror det. Har drömt om det. Fast det är ju bara du, av oss två, som vet.

Vet du, jag måste be dig om ursäkt också. Ja, jag pratade inte med dig det sista året du levde. Orkade inte ens ringa dig när jag var i Sverige. Jag var så trött på att det bara handlade om dina behov. Att du aldrig verkade bry dig om hur vi andra hade det. Nu vet jag att du inte kunde det. Och att du egentligen behövde de där kontakterna som var utanför din drogcirkel. Att andra tjatade och drog. Ställde frågor.

Förlåt mig!

Kanske hade det inte ändrat något. Kanske hade allt blivit som det blev ändå.

Men det var förbannat onödigt tänker jag nu.

Du vet säkert att jag inte går omkring och tänker på dig varje dag. Men det räcker med väldigt lite för att trigga i gång minnena. En låt (Police låtar speciellt), en bild eller som de senaste dagarnas problem här hemma. Sånt som får hög igenkänning. Sånt som trycker upp mig mot väggen och skriker; du kommer aldrig från allt du aldrig sa!

Jag sa aldrig att jag tyckte du borde ha fått ett annat sorts bemötande. Man ska inte behandla sina barn exakt lika. De är alla olika.

Jag sa aldrig att hur mycket jag tyckte om dig trots att vi var sååå olika. Du gillade hårda killekar när du var liten. Lekte gärna speedade Big Jim lekar med vår bror. Blir full i skratt när jag tänker på den gång vår bror försökte hissa upp dig för trappan i farmors hus. Han hade hakat ett rep i dina trosor. Mor blev rosenrasande. Du fattade inte varför. Idén var suverän ju. Själv var jag barbiedocksfrälst. Ibland lekte vi tillsammans. Fast LITE aktion ville du gärna ha med.

Jag sa aldrig tack för att jag fick klä ut dig till allt möjligt och fläta ditt långa lockiga hår. Jag blev bara sur för att du skakade av dig allt strax efteråt som om jag smutsat ner dig. Du ville ju inte bli tämjd.

Jag sa aldrig hur glad jag var att jag fick ha din dotter hos mig när hon var liten nästan varje helg. Det var helt fantastiskt att bli moster. Helt otippat att det skulle kännas så.

Men framför allt sa jag aldrig; – SLUTA MED DEN JÄVLA SKITEN DU HÅLLER PÅ MED! Jag bara frågade dig lite tamt om du tagit något och du svarade enligt regelboken; – nej, med rödsprängda ögon och sluddrigt uttal. Och jag bara lät dig gå.

Inte får man gå tillbaka på ruta ett och göra om. Göra rätt.

Men säga detta här är ett förberedande tills vi träffas igen.

För då jäklar ska vi skälla, dansa, skratta och dricka öl så det sprutar om det.

Kramar

Din storasyster