Läser i en del FBgrupper för utlandssvenskar om hur vi inte ska tro att Sverige är som det var en gång.

Vilken tur tänker jag! Då är ju allt i sin ordning.

Allt förändras. Jag förändras. Inte är jag samma person som i går. Kanske inte ens samma som i morse.

Men det som utmålas är ju ett förfärligt samhälle där alla vantrivs och går omkring och är rädda hela tiden.

Som om det är däri förändringen ligger. Folk vantrivdes inte innan på 90 talet tex när jag lämnade Svearike??? Folk var inte rädda när jag bodde i Sverige??? Helt säkert var det så. Kanske för andra saker. Men rädslan fanns ju där.



Italien har också förändrats på dessa 30 åren jag bott här. Trafiken har ökat. Skräpet på marken har ökat. Samtidigt har vi lite fler cykelbanor, för dem som nu vågar sig ut i staden på cykel, trafikljus och tunnelbanelinjer…linje… , fler dagis osv

Allt blir inte till det bättre. Allt blir inte till det sämre.

Jag vill minnas diskussioner med min suckande mor som ofta sa att det var bättre förr, då något inte fungerade. – Du menar som på medeltiden? Eller stenåldern?, undrade då jag lite på sned. – Då man inte hade insulin?

Då brukade hon bli sur och svara att; – ja det hade väl varit lika bra att vara utan henne.



Förändring är ju svårt. Såklart. Det tar emot att gå ur den där trygga låddan man stoppat ner sig själv. Om man tittar närmare på den ser man ju efter ett tag att den inte heller är ”bara” trygg förstås. Vissa saker är man tvungen att svälja ner med rejäla klunkar vatten för att klara sig ens till lunch. Andra fortsätter man med bara för att.

Nåja, jag är redo för förändring. Det känner jag efter två dagars; dansande, ritande av mandala (så magnetiskt!), terapijobbande, gråtande, skrattande, andningsjobbande och kramande.

Alla är kvinnor. Inte som jag trodde bara unga. Nej, vi är en salig blandning. Det vi har gemensamt är att alla har någon sorg att kasta i elden eller symboliskt på annat sätt göra upp med. Även de allra yngsta.

Det är fint. Det ger hopp. Det att vi alla vill ha förändring. Någon en liten. Någon mycket större saker. Gemensamme nämnaren är förändring. Tillsammans är vi starka.

Så jag ska nog klara att saker i Sverige rotats om lite på 30 år. Bara skogen och sjöarna är kvar så ska det nog ordna sig.

För det är de väl???

Det är svårt att gå ur kvinnobubblan så där på en gång.

Därför är jag tvungen att sitta lite vid mitt ena altare i tystnad på kvällen. Smälta och hålla kvar värmen lite till.

Detta är viktigt för att jag ska klara av att ta tag i mig själv.