Återigen visar det sig vilka som är ens riktiga vänner när man blir sjuk.

De som dyker upp på sjukhuset trots att man vet att de har fullt upp med familj och jobb.

De som slår kullerbyttor för att komma hem och bara krama om mig och peppa mig när de även har äldre föräldrar som kräver omhändertagande.

De som skickar meddelanden och på andra sätt visar att de finns där för mig. Även på distans.

De som göra allt för att skjutsa mig fram och tillbaka från sjukhuset.

Och så finns det den där klumpen. Den som jag såväl vet att jag inte ska lägga någon mera krut på. Den som jag haft i mitt liv i mer än trettio år och faktiskt trodde att om än kärlek inte finns mera så finns det där att man bryr sig, vill varandras väl. Från klumpens sida är det total tystnad.

Jag borde inte vara förvånad. Sista åren har jag ju insett allt mer och mer att det kanske inte var så idylliskt som jag gärna ville göra det till. Att det kanske var jag som curlade runt och sopade under mattan för att inte den andre skulle bli besviken. Detta funkade ju inte alls såklart. Dömt att misslyckas var det.

Ja, jag vet att det är bäst att koncentrera sig på det där som funkar. Men jag kan ju inte låta bli att tänka att jag också missat något. Vad är det liksom jag ska lära mig av detta igen och igen?

Är det nödvändigt att jag kastas ner i svarta hålet gång på gång?

Man kanske inte ska tänka så men det är klart att jag ser med stora ilskna ögon hur någon bara går vidare och lever som om inget har hänt.

Varför ska jag då ligga här och kräla?

Och säg inte att jag ska vara stark som jag brukar. Är så förbannat trött på det!

Suddar ut flera klumpar från FB i en trotsig tonårsattack.

Inte för att jag tror de märker, men det känns oerhört bra efteråt.

Oerhört bra.