min nya tillflykt.

Dit går jag helst när jag är ensam hemma så att jag kan gråta och snora i fred.

Ifred så att ingen här ska bli mera traumatiserad än vad de redan är.

Kunde vi verkligen inte få slippa detta?

Det bästa är vattnet, varmt ska det vara just nu, som sköljer över min smärtfyllda kropp.

Kroppen blir liksom en annan där under strålarna.

Det är som att den glömmer bort att bränna och spänna.

Precis som när jag väntade barn står jag länge länge.

Får inte nog.

Jag väntar ju en alien så det är kanske inte så långsökt med jämförelsen.

En canceralien.

Magen sväller ju upp igen, sakta men säkert.

Vet att man inte ska stå länge i duschen.

Slöseri med vatten och energi för att göra vattnet varmt.

Ändå kan jag inte låta bli.

Det är min varannandagslyx ungefär.

Ja, jag måste först förbereda mig.

Ta sats.

Inte helt enkelt.

En vardaglig sak som blivit lite svår pga att jag fryser och därför drar mig för att ställa mig naken i den kalla duschkabinen och invänta varmvatten.

Allt tar liksom sån jäkla tid i detta konstiga land.

Eller så är det bara jag som är trött på allt?