En utav vännerna jag fick från min tid på WFP hörde av sig i mars i fjor.

Vi hade då inte träffats sen barnen var små.

Då umgicks vi med våra familjer.

Sen ebbade allt ut.

I fjor, när hon ringde, sa vi att vi måste träffas. Sen blev hennes bror sjuk.

Så hörde hon av sig igen för ett tag sen. Då var jag inte alls bra.

Igår hade hon tröttnat på att försöka få ihop rätt tillfälle och kom hit efter jobb. Det var en bra trafikdag då det var Italiens nationaldag.

Det påverkar ju inte FN utan man jobbar på som vanligt. Fast då kan man sen köra tvärs över den här oändliga stan utan traffickstockningar. Alla andra är ju lediga.

Hon kom hit med färdig mat under armen. Jag hade köpt glass.

Sen pratade vi järnet till nästan halv elva.

Märkligt att det känns som igår med vissa människor fast det gått säkert över 10 år.

Såklart fick jag update om gamla arbetskamrater. Om vilka som var kvar.

De flesta utom jag då.

Ett litet styng känns när jag berättar om jobbet där hos dem jag sa nej till pga av min 7 månaders pojke och att åka långt. Tänker ju på det ibland. Jag hade haft en helt annan frihet idag om jag sagt ja. Dessutom hade jag fått jobba med en kvinna jag gillade.

Nu gick det ju inte så förstås och mitt val då var rätt just då. Men men…

Sist berättar min vän om en annan arbetskamrat som vi också umgicks med. Med henne, mannen och deras flicka, som var ett år yngre än min äldste son, tills hennes man lämnade henne för en yngre förmåga. Nu är han sjuk och vår vän hjälper honom. Vart den unga förmågan tagit vägen utgår inte av berättelsen.

Man ska inte jämföra varken parförhållanden eller sätt att leva. Fast det är ju klart att jag inte kan låta bli. Jag lämnade ingen för någon ung, muskulös, bättre presterande.

Lite synd ju.

Jag menar då hade jag ju iallafall haft det roliga att trösta mig med när saker och ting nu är som de är.