Satt där och skrev igår och var uppriktigt glad.

Det kanske man inte ska vara för då damp det också ner ett mail från min advokat.

Ska vi börja om nu med att skriva fram och tillbaka hela sommaren? Göra varandra illa mailvägen?

Blir ledsen och börjar gråta men sen tänker jag att det inte är värt det.

Måste ta tag i detta. Svara med råge. Kavla upp ärmarna.

Det handlar om pengar. Det handlar alltid om pengar. Nej, ni ska inte erbjuda mig era. Absolut inte. Det är inte så jag menar. Jag klarar mig. Har aldrig ens suktat efter mycket pengar. Visst måste man ha så att man kan äta och betala räkningar. Men sen är de mest till besvär.

Jag ligger i underläge och får höra att jag inte gör det.

Ändå har jag inte rest någonstans förutom Sverige på två år…oj förlåt, ljuger så att jag tror mig själv. Var ju på Ischia i tre hela dagar. Dumma mig!

Nej, sorgen handlar inte om pengarna för min del. Det är det där med trettioårsförhållandet som jag inte kan få ur min skalle.

Var det bara på ren slentrian? Någon form av bekvämlighet jag inte riktigt kan se nu?

Knappast från min sida. Reste ifrån tryggheten. Hur man än vänder och vrider på saken är Sverige ett tryggt land.

Nåja det var väl tryggt här också till en viss punkt…

Sen inser min vän att det inte är helt lätt att översätta läkarjournaler.

Slänger en svensk läkare sig med latin också?

Använder en engelsktalande läkare latin?

Kryper ner under filten i min drömvärld och när jag vaknar ska allt vara ordnat.

Ha ha ha, det trodde jag inte ens själv på.

Vi kommer att jobba vidare på detta såklart. Sen.

Här ösregnar det varje eftermiddag.

Tur att jag har den där frukosten i solen eller halvsolen i min trädgård.

Får syn på aprikoserna.

Snart så.

Hjälp vad de är stora i år!

Kan det vara allt regnet.

Det kanske ska störtregna på en ordentligt för att man ska komma ur allt mycket starkare och större.

Mina fötter och jag mår åtminstone utmärkt av det genomvåta gräset.