Märkligt att när jag har saker att göra som är för mig viktiga hittar jag på allt annat utom det att göra.

Istället för att titta på översättningarna som min kompis har gjort på de första papperna i min läkarjournal tramsar jag runt och gör sånt som inte är till någon användning alls i detta fallet. Spelar spel på telefonen, stryker dukar och sånt som legat länge, äter en extra glass.

Vad är det med mig?

Jag vill ju detta. Det är alldeles nödvändigt för att min plan ska funka.

Rädsla? Ja, jag antar det. Att jag inte ska få ihop det. Men det kommer jag ju aldrig att få om jag skjuter upp det hela tiden. Eller?

Då ringer min telefon. Min fina systerdotter säger att jag inte ska känna mig stressad. Det är on har lovat komma ner och hjälpa mig köra till Sverige, nu när min son inte kan pga jobb. Hon kan ändra om bland sina kunder ifall så behövs. Jag ska inte känna att det måste vara inom en speciell tid för henne.

Mitt hjärta svämmar över.

Jamen såklart, vi kommer att fixa detta.

Allting löser sig ju.

Fast jag inser att detta var en del i min rädsla. Den som jag alltid har haft. Att ställa till det för andra.

Jag måste tänka mera på mig. Släppa allt annat för det kommer att falla på plats.

Som det där jäkla örhänget jag tappade.

Det hittades igen.

Halsbandet jag tappade har jag, däremot, aldrig hittat igen.

Så jag putsar upp det och så ska jag hänga det i en annan kedja.

Så där jag!

Nu ska jag gå igenom översättningarna…kanske…