Efter en hel förmiddag på sjukhuset känns det som om jag sprungit ett maratonlopp.

Nu har jag ju aldrig gjort det förstås men kan tänka att man är såhär slut.

Antar att det är mer av en tillfredställande trötthet men…asch, ni fattar va?

Gör det knappt själv för jag är ju rätt nöjd ändå när jag roddat mig själv igenom alla korridorer.

Efter onkologbesöket med nya blodprovs- och röntgenrecept får jag gå ner till cellgiftsavdelningen för sprutan med stort S. Den som ska hjälpa mina stackars ben att hålla ihop.

Jag får såklart vänta där med alla de som väntar på cellgifter. I korridoren med maskiner där det enda hälsosamma är vatten. Alltså på ett sjukhus???!!!???

Det är varmt och jag lyckas få en plats vid ett öppet fönster där vinden blåser in och svalkar min nacke.

Utsikten kanske inte är den mest underbara, men what the he…man är ju på ett sjukhus!

Efter en halvtimme blir jag nervös. Har redan insett att vi aldrig ska gå den där promenaden eller stanna till vid baren innan elvabesöket hos näringsfysiologen fast klockan tickar på och jag måste hämta ut mina cellgiftstabletter också.

Säger till. Sköterskan är bra och, även om hon ursäktar det med att de haft mycket rengöringar och så, så skyndar hon på för min skull.

Jag vet ju hur det går till. Fick själv vänta i två timmar en gång då min medicin inte hade blivit beställd, förra gången jag var sjuk och fick cellgift via dropp. Precis som en äldre man som står bredvid mig. Han var där klockan 8.

När jag fått min spruta och jag på nåder får vänta endast 10 minuter istället för de sedvanliga 20 då det är första gången jag får den är klockan 11.

Nåja, tid är ju inte riktigt samma här inne som för en normalsvensk. Går till sjukhusapoteket där det också är fullständigt kaos. Förra gången gick jag in hämtade medicinen och gick därifrån. Idag är det lång kö. En man som varit med om detta förr börjar gapa om att han tänker prata med ansvarige. Magiskt börjar numren flyta på.

Sen bär det av mot vår väntande bil. Ja, för mina fantastiska vänner är med mig denna gång också. Kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för dem. Ska dock försöka i ett annat inlägg. Det är de värda.

Det är inte så långt men ändå tvärs över hela området. Bilen är bra då det dessutom är varmt ute nu. Ordentligt varmt.

Klockan är nog 11.30 när jag står där framför sura sura sköterskan igen. Som skiten katten släpat in skyller jag på deras kollegor på onkologiavdelningen. Hon rör inte en min i sitt stoneface. Vi får sitta ner och vänta i korridor/väntrummet. Kanske tjugo minuter. Vet ej. Har tappat all känsla för tid.

Allt är bra. Förutom att jag har dåligt med B-12 vitamin och är anemisk. What to do?

Naturligtvis säger de att det hade varit bäst om jag ätit kött. Fan ska äta kött när man varit vegetarian i snart fyrtio år. Glöm det tanten!

Bokar in mig för nästa gång. Oktober. Ha ha ha! Ja, kan alltid boka av ju.

Blir hemkörd, lagar pasta och fläskar på med feta som hon sa kött-tanten.

Sen stupar jag i säng.

Det är inte bara det där springandet mellan avdelningar. Det är också ångesten där inne. Alla sjuka. Kvinnan som upptäcker från en annan sjukling att hon inte kan tatuera sin ögonbryn när behandlingen pågår. Hon borde ha gjort det innan.

Den äldre utländske mannen som får hjälp av sin son eller sonson och kanske inte bara har problem med språket som ser så förvirrad ut.

De två äldre kvinnorna i rullstol varav en ordentligt dålig som ber om buscopan.

De bär jag med mig. Det dränerar mig.

Därför stupar jag på sängen som en tung klump.

Glad att jag sagt nej till midsommarfirandet.

Vem skulle ha orkat det?