det vill jag ju ibland.

En kompis vet precis och gav mig manikyr i julklapp.

Jag var alldeles för sjuk och det kom inte på tal att jag skulle sitta hos en nagelfixare då.

Sen, när jag började må lite bättre, såg mina naglar helt galna ut. Söndertrasade och trista.

Jag skämdes helt enkelt för att gå dit. Knasigt, jag vet, de är ju experter på naglar. Inte bangar de ur för lite flisiga naglar heller.

I födelsedagspresent fick jag, av samma kompis, manikyr och pedikyr.

Det var som att säga; – ge dig nu för tusan!

Så det gjorde jag och pallrade mig dit förra veckan.

Fick både fötter och händer ompysslade. Mina naglar var fortfarande trasiga men tjejen som vårdade dem tyckte alls inte att det var det värsta hon sett. Hon fick bara hålla dem väldigt korta. Där fick jag! Valde ett mörklila nagellack. Så himla fint!

Julmanikyren får jag ha till godo.

Som tur är.

För inte vet jag vad som hänt. Kanske att jag har svårt för att vara just fin dam men ett finger speciellt börjar redan att tappa stinget. Kan vara att jag glömmer handskar när jag grejar med disk. Kan vara att jag har svårt att göra ingenting som en fin dam bör. Kan vara att mina killar är dåliga på att serva fina damer. Fattar inte vem som uppfostrat dem…

Fast när jag ser efter är det ju ganska fint med lite avskavt lack också.

Och så råkar det vara långfingret med, där det flagnat mest.

It’s a sign!