ska man inte. Det skriver jag också till min vanliga kompis där jag sitter och snörvlar för ett nej jag fått.

Hon tycker dock att det är helt okej att gråta ut medan mjölken fortfarande ringlar iväg. Sen kan man ta nästa steg. Gå till plan B.

Jo tack! Jag vet det. Ändå tänker jag att jag är fem år där jag sitter och tycker så synd om mig själv som aldrig får som jag vill. Det är ju bevisligen inte alls sant, men jag är ju i en väldigt ynklig period i mitt liv. Igen…och så börjar jag om med gråtandet när den tanken kommer. Orättvisan. Aldrig min tur.

Skriver till min kompis att jag tycker att jag borde få en fast plats på Universitetet för att lära ut gråtkonsten. På stubb! Jag är ju världsbäst på detta. Jag har enorm erfarenhet av det. Ofattbart att de inte står i kö för att få mig. Åtminstone skolan skulle kunna ha användning för mig. Visst är det så? Man behöver lära sig som liten att gråta ut är bra för att sen gå vidare. Vem bättre än jag?

Så jag gråter järnet. Det är ju bara hunden hemma och han gömmer sig redan för värmen så långt in i ett hörn i badrummet han kan komma. Hör säkert inte ens mitt bölande som i vanliga fall skrämmer honom.

Sen blir det yoga och meditation medan äldste sonen som kommit hem och erbjudit sig att laga mat och därför stökar i köket.

Därefter äter vi för ovanlighetens skulle tillsammans i trädgården (sonen brukar vilja äta inne då han hatar insekterna).

Det får mig på mycket bättre humör.

Klart att en stängd dörr inte betyder att allt är kört.

Inte alls.