Humor är så viktigt.

Hos oss är det ett friskhetstecken när vi kan skämta med varandra utan att det slutar i bråk.

Att vi har lust att skämta.

För mig är det en del i överlevnadsprocessen. Måste bara skratta emellanåt.

Det hjälper att minnas skämten där jag sitter och hör resväskor rulla iväg från både vårt hus och grannhuset. ” Alla åker någonstans utom jag. Jag sitter fast.”

Så då letar jag i minnet och får upp de där skratten.

Vi satt där och åt, sonen och jag, i trädgården och det var som att han tittade på mig för första gången på länge och såg de där pinnarmarna jag numera har. I hemmalinnet blir de så uppenbara. – oj, säger han, vad dina armar försvunnit! Visst var de mera runda???

Jag svara att det är lite medicinerna och att jag åt så lite eller ingenting när allt var som värst. Fast jag har faktiskt gått upp ett kilo. Så det så!

-När jag börjar boxningen igen får du hänga med morsan, säger han då.

Han har hela tiden boxningen som mål. Det fick ju ett plötsligt slut då han fick annat för sig som inte alls man ska hålla på med när man boxas. Han har berättat att ägaren som då ibland gick med sin hund här nere någon gång sagt åt honom att lägga av med skiten och komma tillbaka. Det gjorde sonen ju inte men nu när han mår bättre så är tanken att han ska dit så fort han får ordning på arbetstiderna…när det nu blir… Han mådde ju bra där. Hade hittat något som han gillade.

Jag sneglar lite på honom och säger att; – Ja, jag hänger med fast jag vill inte ha någon boxningssäck. Det går bra att jag får slå på dig.

-Okej men upp och ner då, säger min unge som är snabb att haka på buset.

-Exakt! Så blir du liksom röd och rött är stimulerande.

Kanske inte så kul för en utomstående att jag säger att jag vill slå på min son förstås.

Fast vi hade kul en stund.

Det är ju det där snabba tänket och bilderna som dyker upp som gör det kul.

Att mamma benrangel skulle stå där och banka sin muskulösa unge hängande från taket som en illröd fladdermus. Skrattar fortfarande när jag tänker på det. Dålig morsa som jag är.

Kul också när samme son berättar om en kvinna som varit i affären där han jobbar för att säga hej till sin väninna som är förman i affären. Fast A var inte där. Hon har semester. Min son som gullat länge och väl med kvinnans tax sa till mig att han var lite frestad att säga; – du kan få A om jag får hunden. Så att han liksom skulle bli av med en person han inte gillar och som dessutom kan ge tumme ner på honom. Sen fortsatte vi spåna på hunden som sen jobbade där och svarade; -Vov! när sonen frågade om han skulle ta hundens kassa. Vilket naturligtvis betyder JA. Alltid!

Behöver verkligen de här små roliga verklighetsflykterna nu.

Det är terapi.

Idag ska jag träffa onkologen. Han ska säga vad det ska bli av mig efter att ha sett senaste röntgenplåtarna.

Till dess skrattar jag loss i mitt minne.