vad är det egentligen?

Något som upptar vår tid och gör så att vi glömmer bort allt annat?

En enorm kärlek till något eller någon?

Alltihop i en enda röra?

Funderar mycket på det.

Yngste sonen och jag är själva en kväll.

Jag har ingen matlagningslust och han mindre än vad jag har.

Föreslår att vi ska beställa något, fast kanske inte pizza då han ju jobbar på en pizzeria och förmodligen får nog av det där.

Det får han inte, säger han.

Han vet också var vi ska hämta pizzan. Eller rättare sagt var han ska hämta pizzan.

Här i närheten har han upptäckt ett ställe som har underbara pizzor.

Jag går med på det och när vi äter berättar han med stor entusiasm om att de använder bra ingredienser på detta stället. Att han har provat flertalet och det är goda allihop. Sen beskriver han allt in i detalj. Jag lyssnar och suger in. Det är som att läsa en bra bok. Han kan detta och tycker så mycket om det. Beskriver. Tipsar. Det lyser om honom. Jag är fascinerad. Vill inte att han ska sluta. Boken får inte ta slut.

Den äldste sonen har ju fått ögonen på vår gulnade gräsmatta. Han vattnar och står i. När han säger att vi borde köpa gräsfrön och sprida trollar jag fram paketet med frön från verktygsboden. Jag låter honom hållas. Slutar tjafsa om att gräsmattor ser ut så när solen går på högvarv. Lägger ner det där med att försöka övertyga honom om att gräset kommer igen sen. Detta kanske är hans passion. Han sa ju att han kände en stor tillfredställelse när han klippte buskar för någon månad sen.

Vad har jag att förlora på att min söner sugs in i något som tar deras tid och intresse?

Ingenting.

Så jag släpper taget. Låter honom hålla på. Skiftar synvinkeln.

Sonen kanske har rätt. Att ge gräsmattan kärlek och omsorg kan ju aldrig vara fel.

Inte heller är det fel att höra om hur en delikat honung ändå lämnar kvar en smak av apelsin.

Passioner eller ej så är det ju detta som ger livet mening.