Han står vid dörren till mitt rum.

Han säger att han inte vill gå till jobbet.

Jag grimaserar lite fast jag vet ju att han kommer att gå dit ändå.

Något har gjort honom upprörd idag.

Kanske den ändrade arbetstiden.

Han klarar inte riktigt av det där med olika tider varje dag.

Den bästa är när han börjar 14/15 och slutar 22.

Men när man är ny får man ju finna sig i arbetsscheman som verkar gjorda av en rumpnisse ibland.

-Detta vill jag, säger han med plötsligt höjd röst och slår med handen på min visionboard, som bara för några månader sedan var en ”löjlig sak”.

Jag förstår precis vad han menar och ändå invänder jag, när han håller en lång utläggning om att man ska leva själv, bruka jorden och helst inte behöva andra…inte ens elektricitet ska man ha, att det blir svårt.

Varför gör jag så?

Visst hade jag också en liknande dröm.

Visst har jag en liknande dröm.

Visst måste han få drömma utan att bli direkt nerplockad.

Visst kan man göra mycket mera än man tror.

När han talat färdigt sitter jag kvar och funderar på vad som hänt.

Jag lekte negativa föräldern igen.

Dissade något som jag egentligen kan skriva under på.

Varför skulle vi inte kunna leva mer i enlighet med jorden?

Att vingklippa är fel.

Vad är det som är svårt i att bli självförsörjande?

Hmmmm får tänka vidare här.