Vissa människor borde inte ägna sig åt sånt som innebär att man har kunder.

Särskilt inte om det är deras egna affär.

Det är vi överens om sonen som jobbar i affär och jag efter händelsen jag här beskriver;

Förra året till min födelsedag fick jag ett presentkort i en affär i närheten av där personen som gav mig det bor. Inte långt härifrån. Men ändå en bit bort.

Min husläkare har sin mottagning där i närheten. Fast jag går knappt dit längre då man kan få alla recept skickade via mail numera. Det har vi covid att tacka för. Annars skulle vi vara kvar i medeltiden där man måste få pappersrecept i handen fortfarande 2023.

När jag fick presentkortet tänkte jag först att jag skulle strunta i det. Låta pengarna brinna inne. Jag behövde ändå inget i en jäkla hushållsgrejeaffär. Dessutom kom gåvan från en person som varit så oförstående i allt och jobbat bakom min rygg med någon annan i mycket. Tänkte hämnd som jag annars aldrig gör. Fast vederbörande skulle aldrig någonsin få veta det, så vad var meningen med det. Ett slags myrornas uppror som bara jag kände av. Trams.

Körde dit någon gång på hösten. Fast inget fanns som jag behövde och redan då fick jag dåliga vibbar av kvinnan som äger affären. Så otrevlig.

Så gick tiden. Jag blev sjuk och hade allt annat att tänka på än saker jag inte behöver att fylla mitt hem med. Tills nu i juli då en kaffekokare gick sönder. Någonstans i mitt minne hade jag kvar att jag sett sådana i just den affären.

Körde dit och plockade på mig grejer fast kunde inte komma upp i den hela summan på 100 euro. Kvinnan var helsur. Hon skrev upp på en ny lapp att jag hade 31 euro kvar. Sa att jag inte fick vänta länge med att komma tillbaka. Gav mig lappen där jag stod med gapande mun.

Det fanns aldrig någon bäst före datum. Inget som sa att jag skulle vara där innan klockan 00.00 den 31 december 2023 annars skulle jag förvandlas till pumpa eller sur gammal tomat och förlora den läckra men onödiga prinsen på samma gång.

Lovade och gick därifrån. Grubblandes på vad som kunde behövas eller ej.

Sönerna sa; -jamen, det finns ju smycken också. Köp till dig själv.

Köp till dig själv!

Jaha. Ja just det!

Sen tänkte jag på presenter att ta med till Sverige.

Sen åkte jag inte till Sverige.

Igår drog jag ett djupt andetag och åkte dit igen.

Hittade en skål jag gillade. Skålar behöver man alltid.

Smyckena fanns ju. Min vristlänk gick sönder och kommer att kosta för mycket att laga så jag såg ut såna och vips var jag uppe i summan. Två tänkte jag. En fanns det kvar. Otrevliga kvinnan upplyste mig, utan att ens försöka dra på mungiporna, om att de andra var halsband. Så det blev en. Så jag lade till ett par örhängen jag tänker man kan ge till någon.

Surt rev hon lappen och gick för att hämta 50 cent som saknades. I kassan hade hon noll småpengar. Jag försökte stoppa henne. Sa att jag inte brydde mig. Men hon insisterade som om hon ville understryka att när jag ändå störde så.

Vi sa adjö och när jag öppnade dörren hörde jag henne börja kommentera mig med de två unga tjejerna som jobbar där. Eller jag tror att hon kommenterade mig. Eller kanske är det igen mina hjärnspöken pga att jag suger åt mig dålig atmosfär.

Jag kommer aldrig att sätta min fot där igen. Det är helt säkert.

Om det är mina tankegångar bara så räcker det. Jämför jag med frisörsalongen som fixade mina naglar där jag hade presentkort så vinner de stort.

Klienter ska alltid behandlas som om de skulle kunna komma tillbaka igen.

Så är det bara.

Och om jag måste välja något onödigt så väljer jag naglar.

De flisar sig ju så dant.