Vladimirio har en fru.

Om ni inte minns honom kan ni fräscha upp minnet här.

Ludmilla heter hon. Inte alls lika rolig som han är.

Nej, hon är mer av den handfasta sorten. Den som inte säger till två gånger. Kavlar upp ärmarna och gör saker.

Det är hon som för någon vecka sedan tröttnade på att ingenting hände med rummet Vladimirio bor i. Drog ner draperiet som han lovat ta ner för tvättning, medan hon tvättade det sydde hon nya gardiner att hänga för, då han ju ändå hatade det där draperiet som var så svårt att inte klämma i dörren.

Ludmilla tänker inte tanken att hon slaktar sitt favoritöverkast. Varför skulle hon det. En stor reva finns ju där ändå och skulle inte vara till någon glädje för någon.

Sen går hon loss på rummet. Städar bort cigarettfimpar och annan skit.

Ludmilla gråter inte över alla tomflaskor. Ett beroende som bytts ut mot något annat. Mental ohälsa finns inte i hennes värld. Här bor det en idiot. Punkt slut. Det råkar hon ju veta. Det råkar ju vara hennes man.

Inte heller snubblar Ludmilla över dammsugarsladden, faller och slår i huvud och skrapar upp ett sår i handen som gör ont flera veckor efteråt. Inte en tår faller från henne, heller, då hon plockar bort skräp från en säng som inte liknar en säng längre. Hon bara undrar hur man kan ligga där ens. Bara en dåre kan det.

Ludmilla gråter inte som en bebis. Det gör bara bebisar. Svärande kånkar hon tallrikar, glas och muggar till köket för en ordentligt grovrengöring. Inbiten glass, pasta och annan oidentifierbar mat ska bort.

Ludmilla är arg såklart. Att hon inte kan få denna korkskalle att fatta nånting. Så typiskt Vladimirio som bara tänker på att göra inbrott. Ett kok stryk skulle göra susen på den skitstöveln.

Igår kom Ludmilla tillbaka. Rummet har samlat på sig skit och odiskade tallrikar igen. Löften om städning som inte blir av. -Inte alltid pga av Vladi, säger jag. Fast Ludmilla lyssnar inte på ursäkter som; en enda ledig dag i veckan, andra som drar i honom för att de ska kunna bocka av att de träffat honom, andra som visar på hur storartade de är och hur misslyckad han blivit.

-Skitsnack! Misslyckad blir man om man är idiot, svarar Ludmilla och kör loss igen med handskar och full fart. Förresten tycker hon att Vladimirio borde få fler örfilar än vad han någonsin fått. Så det så!

När rumsinnevånaren kommer hem på kvällen får jag bannor för att rummet är städat. Han undrar också över pengarna som låg på sängen bland tallrikar och kläder.

-Ludmilla sa att hon skickat dem till Moldavien, svarar jag.

Han skrattar. Kanske är hon lite rolig ändå Ludmilla…

Hon skulle verkligen ha skickat pengarna till sina släktingar. Inte skulle hon ha lagt dem prydligt på skrivbordet under något så att de inte flyger iväg i alla fall.

Jag frågar vad pengarna är till men vill egentligen inte veta det. Egentligen vet jag det och jag tycker inte om det.

Fast då blir jag Ludmilla igen och tycker att han är bra korkad, den där Vladimirio, som inte skickar dem till Moldavien istället.