När man tagit ett beslut och sorgens tårar runnit färdigt kommer ilskan…tydligen.

Jag som älskar tystnad får spader av all tystnad som kommer över mig när jag kommunicerat mitt beslut till alla inblandade. Som om världen snurrade bara runt mig och när den inte längre gör det kommer en känsla av osynlighet och smyger sig på mig bakifrån.

Och den där rädslan för att ha gjort fel…igen…och därför blir straffad med tystnad. Var den kommer ifrån tror jag mig veta men det blir ändå sådär att femåriga Marika tar över och blir rosenrasande för allt och alla.

Hon blir ilsken över hunden för att han gör hundsaker som att vilja nosa upp löptikar. Eller skäller för att andra hundar går in och ut i sina hans hem.

Vrålarg på sonen som tycker bäst om att sova hos tjejen fast både hennes föräldrar och två syskon också bor där.

Galet upprörd när andre sonen återigen tänjer ut saker han lovat till max för att sen helt strunta i dem…som vanligt.

Arg som tusan på sig själv blir hon också. Ingenting hon gör blir bra. Inte ens bra planer som håller hela vägen fram har hon. Bebismarika!

Sen tar jag världens djupaste andetag och ser att trädgården behöver kärlek.

Göra det vackert där man är nu. Bästa sättet att få ut den där ilskan utan att strypa söner eller lämna bort hund. Eller…

Så på söndagen drog jag till handelsträdgården här i närheten.

Sen jobbade jag på i min oas.

Fuchsiorna klarade inte värmen eller min bevattning eller en kombination av båda.

Just nu är det cyklamen som gäller.

Pelargonerna, sonen försökte rädda från fjärilslarver, klarade inte heller det så jag slet upp dem och köpte två dahlior.

En som i verkligheten är orange…fattar mig inte på mobilkameror eller kameror överhuvudtaget.

Varför kan de inte bara ta färgen rakt av som jag ser den?

Idiotkameror!

Den ser ju rosa ut här.

Märkligt att gul blir så bra.

När jag ser dem på avstånd inser jag att jag behöver två till.

Krukan är för stor.

Så snart blir den en tur till för jag behöver jord också.

Med bil denna gång förstås.

Skiter i de 6000 stegen ha ha!